EN LANDTLIG KÄRLEK. BERÄTTELSE AF FESBJÖRN. Jag vistades några veckor hos en bekant, som, efter tio års tjenstgöring eller, om man heldre vill, dagdrifveri i verken, egnat sig åt tandthushållningen. Lyckan hade behagat skänka honom i arf fyra och ett halft mantal säteri, för att icke räkna ett pappersbruk och ett tegelslageri. Imedlertid tycktes, med godset, alla dithörande myror ha kommit i egarens hulfvud. Ifrån morgon till qväll var han sysselsatt med djerfva förbättringsplaner, än ville han ha alla sina kor svarta, än bruna med bläs; än funderade han på att anförtro åt himmelens vindar tröskandet af sin säd, medelst uppförandet af ett tröskverk för väder; än grundade han på möjligheten att göra en starkt gödande kompost af sand, kolstybb2, jernfilsspån och diskvatten; än ville han nedlägga sitt bränneri, men ändrade slutligen föresats, af fruktan att inberäknas bland antalet af deså kallade nykterhets-fyllhundarne; än märkte han, med raseri, att skogstjufvar tagit elfva vedträd från en famn tallved, hvari han just med afsigt räknat träden, för att vara fullt viss om sin olycka, derest den verkligen inträffade; än hade bygdens vanartiga ungdom, med berömvärd omsorg äfven för pappas och mammas behofver, stulit frukt i trädgården; än hade grannarnes okynneskreatur, i pur distraktion, aktadt laggild hägnad och stängsel för intet, samt företagit ett plundringsoch ströftåg inpå området om min väns besittningar; än hade en manlig fyrfoting, ny Saturnus, fått tillfälle uppäta sin egen afkomma, hvilket annars min vän crnat för egen räkning företaga sig; än hade ett betydligt undermål yppat sig på logen, som naturligtvis icke kunde skrifvas på andra, än råltornas räkning, men som häntydde på råtto