Aftonbladet – 28 december 1846, sida 1

nästan af menskligt tärande förmåga; än bade baron på Krukenberg dämt opp för min stackars vän, så att halfva hans storäng låg, som en sjö och alla hans qvarnar stodo i bakvatten. Landhushållarlifvet är en fortsatt helsosam, fastän sällan ö!verdrifven aga! Alltid något, som sticker och oroar! En ung landthushållare kan förliknas vid den. som första gången nyttjar ylleskjorta! En dag — min vän och jag hade just aflagt vår barnsängsvisit hos en Durhamsko, som nyligen nedkommit med en rejeton af denna ädla race — en dag utropade min vän plötsligt: Vet du, jag tror, fördömme mig, jag får lof att gifta mig. Troligtvis hade åsynen af Durhamskalfven hos min vän väckt tanken på hans skyldigheter mot sitt namn, sina anor. Det här är stup förbannadt omöjligt för en enda att stå ut med, full:öljde min vän, hvilken hade den goda landtunkarevanan alt svärja elfvaförtvifladt, men i öfrigt var from, icke som ett lam, utan minst som två, tre stycken dylika. Skulle icke en inspektor,... vedervågade ag, utan att närmare fullfölja meningen, sedan jag tillräckligt antydt, hvartut jag syftade. En inspektor är icke annat, än en löndtjuf, som man till på köpet ger städsel och julpengar. Inspektorerne borde användas på Carlsborg i stället för de upplösta pioniererna., Ja, svarade jag. då ser jag ingen annan utväg, än gHtermål, Mcen hvart borde man vända sig med sikerhet om ett ja? Fyra och ett halft mantal säteri, elt tegelslageri och ett pappersbruk ha ingenstädes i den civiliserade verlden att frukta ett nej — Men jag vill ha någon. som förstår sig på ladugården.,