minnet en anekdot från Gustaf III:s tid, som i närvarande ögonblick torde förtjena att meddelas. Vid en biskopsledighet i Åbo stift ville presterne, liksom planen nu påstås vara i Wexiö stift, göra sig säkra om att få en viss man utnämnd till biskop, derigenom att de, jemte honom, på förslaget satte tvenne kompletta nulliteter, under förutsättning att Konungen omöjligen skulle kunna taga någon af dem tilk biskop. Men Gustaf IIT, som ej tyckte om att låta några intriganta prester föreskrifva sig lag, beslöt att de vördige den gången skulle få lång. näsa. Han gjorde sig noga underrättad, hvilken af de tvenne, som var den sämste, och honom nämnde han till biskop. På detta sätt föll herdestafven öfver Abo still i biskop H—ns händer. Det torde således vara skäl, att vördige Clerus i Wexiö stift ser sig noga före huru det uppgör silt biskopsförslag. Hvad som händt en sång, kan åter hända; och om en Konung, som tagit det sköna valspråket Rätt och Sanningr, och vid så många tillfällen visat, att det är hans fulla allvar att handla i euligliet dermed, skulle finna sig föranlåten att nipsa en skamlig intrig, i fall en sådan försökes, så är insändaren fullkomligt öfvertygad, att hela landet derför skulle hålla honom räkning. EE