Aftonbladet – 23 december 1846, sida 2

hon knappt hösbart. Fremlingen, den, flyktade, öfvergifna flickan, utländskan, fransyskan. .. Den ädla, öppna, okonstlade, känslofulla Euphrosine! O! var det åter, var det alltid, och ni är för mig allt! Ja, ni är det, äfven med denna sänkta blick, med detta öga, som undviker mitt. Huru kan jag, huru kunde jag någonsin, vid anblicken af detta hulda väsende, fästa mig vid små, föraktliga åsigter, hysa annan tanke än den: skall väl denna sköna hand, detta ädla hjerta vända sig till mig ? O! Williams, huru kunna de annat hyiskade Euphrosine och hennes hufvud sjönk emot hans bröst. Nu intet kloster, ingen qvinlig stolthet mer, ingen menniskofruktan! Jag har ingenting bvutit, endast fritt. och öppet vägrat hvad man ville aftrotsa mig, emotstått våldet och öfverlemnat mig åt kärleken och ädelmodet. Hon förstummades af känsla och utgöt ljufva tårar vid den lyckliges bröst. Nu till Indien! sade han hänryckt, efter en paus. Huru hade jag kunnat ana, att en sådan resa väntade mig, en sådan lycka... Lycka? upprepade Euphrosine; o! min Williams, min vän, skall jag väl kunna lyckliggöra din lefnad, hela din varelse ? . Den är ovanskligt lyckligjord bedyrade han eldigt. Betta hjerta, som jag känner och älskar, det har du skänkt mig, hvad blir mig öfrigt att inska ? Och mig! — I detta ögonblick tänker jag dock på mina föräldrar — skola de förlåta mig? Ångren skall förmå dem dertill. Ångren — 0, nej, må den aldrig träffa dem. Endast öfvergående; då de se Euphrosine Iyckig och kärleksfull, skall deras ånger försonas. Innan vi skiljas från Europas yttersta kust, hade! Williams sagt, och hans blickar och många lätta! väntydningar erinrade Euphrosine derom. Likväl ar yttersta kusten längesedan försvunnen och Wil