Aftonbladet – 23 december 1846, sida 2

nat, än deras barns lycka — räckt sin ädelmodige beskyddare handen. I Euphrosine kände sig, efter brefyvets afgång intagen af någon oro; men denna lemnade snart rum åt andra ljufva omsorger. Innan ännu det efterlängtade svaret kunnat ankomma, var den lyckliga jEuphrosine mor. Denna hennes sällhets nya tillvext tröstade henne vid hennes familjs fortfarande tystnad. Dock fattades hon, hvarje gång ctt skepp ankom, utan att hennes förhoppning gick i fullbordan, af en viss oro. Endast hennes makes outtömliga kärlek och hennes barns leende, kunde trösta henne vid detta oförtjenta bekymmer — och det försvann snart helt och hållet. I kärlekens förtrollning förflöto hennes dagar, ensliga och saliga, stormfria och oförmörkade, till dess vid revolutionskrigets utbrott, sir Williams, såsom ofticer vid engelska marinen, kallades bort från hennes sida. Då den arma makan och modren, nu skulle öfvergifvas af den, i hvilken hon endast lefde, kunde hon dock icke besluta sig att lemna det aflägsna lard der de lefvat så lyckliga. Att återvända till Europa, — denna tanke var för henne afskräckande. Verldens brokiga hvimmel hade aldrig för henne haft något behag. Afven der skulle hon ju varit ild ifrån den älskade och vetat hans lif blottstäldt olementernas välde och krigets faror; huru skulle nicr sådana förhållanden kunna öfyverlemna sig ett för henne alldeles fremmande lefnadssätt? — i Indien var hon dock omgifven af vänliga minen, saknadens tröst ech hoppets bästa stöd. Sir Williams instamde gerna uti hvad så ljuft smickrade hans känslor; hvar kunde han hellre önka sig Euphrosine, än i hennes sällhets sköna lunler? Lefde han icke der, åtminstone till hälften med wenne och vakade han icke med sin kärlek öfver varje hennes steg. Snart hoppades han återkomma, ch skildes ändtligen från den kära, hvilken bekämade sin smärta för att icke öka hans. (Slutet följ er.)