Aftonbladet – 23 december 1846, sida 2

VV HM ÄÄÄÄVt MANN liams förhoppning var icke uppfylld. Euphrosinc kände sig så lycklig, var så lugn, så obekymrad., att ingen tanka uppsteg hos henne att hennes föräldrar kunde försöka rycka henne från denna lyckligt fria ställning, till hennes förra tvång, till dess en dröm slet henne ur denna sorglösa säkerhet. 1 sömnen syntes henne, liksom ett snällseglande skepp hade upphunnit deras; på detta skepp befunno sig mor, far och syster; de tvungo den darrande och bedjande Euphrosine att med dem återvända till Marseille, der hon i kapellet af det öfvergifna klostret blef vigd med den förhatliga markisen. Euphrosine skyndade, så snart det dagades, ur sängen, klädde sig, gick upp på fördäck och blickade tillbaka utåt den fjerran horisonten. Der, der) ropade hon, vändande sig till Williams, då en seglare blef synlig. Ett skepp, sade han, som styrer sanima väg, som Vin Men om det styrde så, för att upphinna 088 ?2 inföll Euphrosine orolig. Det kan det lätt; redan många smärre s lande fartyg hafva passerat förbi vårt. Förbi — men detta der, hon teg och försjönk, synbart fruktande, i djupa tankar. Williams begrep icke huru detta skepp — hon hade sett så många obemärkte förbiseglia — kunde roa henne. Efter en stund närmade sig det fremmande skeppet med högt svällda segel, cch Euphroine bröt tystnaden. Jag är ett barm) sade hon rodnande; men... won berättade sin dröm. Fort då, min Euphrosiue) ropade Williams 1ende, men ifrigt. Du vet att alla Ostindiefarare iafva skeppspredikant om bord, låt honom viga oss nnan det fruktade skeppet upphinner vårt. Nej, Williams, icke af fruktan, utän emedan ag är så outsägligt lycklig och skall blifva det, och nin önskan var att icke uppnå Indien innan. .-. on nedslog blicken och tryckte ömt hans hand. ällseg