Aftonbladet – 23 december 1846, sida 1

möjligheten, att för alltid öfvergifva fader, moder och syster ? Kanhända, Euphrosine, att ert minne på så sätt blifver kärast för era anhörige. Afståndet förklarar, den åtskiljande rymden utplånar allt, jemnar det förgångna; endast dess ljuspunkter qvarblifva. Blifva dessa alltid lifliga, klara och ljusa för min själ! O. jag skall då äfven kunna trösta mig, då jag åter måste skiljas från er, sir Williams. O, Euphrosine, skulle tanken på vår skiljsmässa kunna synas er svår ?n Icke blott svår! O, mera smärtande, än något annat under min korta lefnad! Och hyarföre då denna smärta? Han fattade hennes hand, men låt den åter sjunka. Ni är i dag så upprörd, fortfor han, jag bör ej då uttala hyad som tränger sig ur mitt hjerta, på mina läppar; men om ni kunde ana det — o, då vore jag Iycklig., Då han, böjd öfver hennes hand, med svårt bibehållen tystnad, stod framför henne, såg han — och hans hjerta bäfvade saligt — huru ett högre rosenskimmer utbredde sig på hennes späda kinder. Sakta darrade hennes hand i hans, ham sökte hennes öga, men det förblef sänkt. Bå tryckte Williams den sköna flickans hand till sina läppar och lemnade henne. Såsom höljd i ett töcken, satt den ensamma der. MFivilka ord hade hon förnummit, och hvilken tydning åstundade den dyre mannen, att hon skulle gifva åt dessa ord? Hennes hjerta slog våldsamt och ville icke så mycket lugna sig, att hon kunde anställa betraktelser öfver sig och sitt läge. Alltid — och alltid åter, såg hon sig lifligt hänförd och berusad vid sir Williams sida — såg sig, — villande, tjusande framtid! vandra med honom i Indiens skogar. Hyad var hela hennes försvunna lif emot denna dröm; hon måste — ch hvarföre skulle hon icke hängifva sig åt honom? Williams hade gått upp på fördäck. Länge stod han orörlig på ett ställe. Skeppsfolket, som såg den erfarne, glade kaptenon skåda, än i den stilla vågen,