Aftonbladet – 23 december 1846, sida 1

Sn Här afbröt hon sig, gick till fönstret och utropade lifligt: Ack, jag är nu räddad! — be frivd från hvarje fruktan — redin genomskär skeppet vi gorna...) Det föror oss till Ostindien, inföll Wiliams, kyssande hennes hand. Oss! — hon dolde sitt hufvud — Ni, en ansedd engelsk officer, och jag — en förrymd flicka; kan det för er vara angenämt? Williams ville le, men hans hjerta slog för högt och var intaget af en viss oro. Han teg och äfven Euphrosine en längre stund. Hon höll slöjan fö ansigtet; Williams fruktade, att hon gret, men vågade icke fråga henne derom. Då hon borttog ögonen, såg han dock att hans fruktan varit ogrundad. Det svindlar i mitt hufvud, sade hon uppstigande; hyvyilka känslor, hvilka tankar genomkorsa mitt hjerta, min hjerna? — Men ett är dock visst, — jag ångrar icke hvad jag gjort, och det behagar mig oändligt bättre på detta skepp än i Marscillerklostret. Williams fattade Euphrosines hand, hennes öppna yttrande skingrade hans förlägenhet. Alltså till Ostindien, ropade han lifligt. Till Ostindien! upprepade hon, idet är ju en lång resa ? Hon afbröt och kast ide på honom en innerlig blick, blandad med någou 9ro. Rätt lång, har jag hört, fortfor hon, i det att hennes öga blet ljusare — men för mig skall den icke blifva lång och ni — ni är ju sjöman. Tror Euphrosine att den, endast för denna sednare orsak skulle för mig blifva köpt?s O jag vet icke. Stundom skulle vi väl tala om det öde, som jag undflytt och om framtiden. TI ett kloter, tillade hon med en suck, skall jag dock sluta mina dagar. Denna resa borde jag derföre icke företagit. Hvarföre icke? frågade Williams.