han skulle springa efter dig, så skräm honom tillbakan. Efter att hafva bemäktigat mig postväskan. skickade jag på tisdags e. m., d. 7 April, min hustru till Jonas Petter, i ändamål att anmoda honom genast komma till mig. Då var ej Jonas Petter hemI ma, utan sades uppehålla sig på gästgifvaregården. Min hustru gick in på Prinsnäs och bad Jonas Svensson derstädes, hvilken ernade sig upp till gästgifvaregården, uträtta ärendet, hvilket han äfven lärer gjort, men Jonas Petter kom likväl ej till mig. Bittida på onsdagsmorgonen, d. 8 April, gick jag till Prinsnäs och bad Jonas Svensson anmoda Jonas Petter komma till mig der. Han kom och vi hade enskildt samtal om tilldragelsen, derunder Jonas Petter frågade, om minga penningar funnes i väskan. Jag svarade då, att penningar deri anhöllos, men huru många, det kunde jag cj uppgifva, cmedan jag ej förstod mig på sedlarne; men det är stora sedlar sade jag, och på dem står H och Op. Jonas Petter yttrade: Då är det 400 bankosedlarn. Slutligen aftalades, att Jonas Petter och jag samma Idag skulle göra sällskap till Wexiö och vidare åt Runneby, för att köpa säd och sill, samt derunder vexla bort penningarne. Jonas Petter förnekade, som förut, all delaktighet i brottet. Han hade väl på sätt ofvanintagne skrift utvisar, till Näst lemnat potäter, men icke byxor; dock vore möjligt att, ehuru Jonas Petter ej saknat sådane, något par blifvit honom frånstulet och vid brottets utöfvande begagnadt; och hade han, då detta skedde, d. 7. April, uppehållit sig här på tingsstället, utan annat ändamål eller sysselsättning, än att såsom åhörare bivista då påstående urtima ting; men då afhördes icke något bud från Näst, åtminstone efter hvad Jonas Petter nu kunde erinra sig. Påföljde dag, d. 8 April, reste Jonas Petter till Wexiö, dock alldeles icke för att sammanträffa med Näst, utan skulle hans ärende varit att efterhöra så kalladt anmaningsbref från bankodiskontverket i Stockholm, om infriande af det då förfallna lån, Jonas Petter derstädes erhållit. Aklagaren förevisade ett par slitna och smutsiga linnebyxor, hvilka blifvit funne å något ställe i skogen, efter anvisning af Näst, som der nedgräft de samma; och sade sig Näst hafva påhaft dem vid tillfället, då ham tog väskan, och sedermera sålunda undangömt dem, af fruktan att de eljest skulle bidraga till hans röjande. Jonas Petter yttrade, att han hade fiera par byxor af samma slag, som desse, men igenkände ej med säkerhet de nu förevisade, såsom sina, och visste sig ej hafva förlorat dylika. Af nu hörde vittnen berättade Abraham Svansson i Mashuli: Vittnet hade d. 7 April, under färd till Asby, dervid vägen tagits förbi stugan, der Näst bodde, besökt den sistnämnde. Straxt efter det vittnet anländt, inkommo dit en vid namn Johan, hemma i Nöbbelöd Norregård, samt en annan, bättre klädd, för vittnet okänd mansperson, som, efter hvad sedermera försports lärer varit bokhållaren Öhrvall på Kosta, och efterfrågade om någon trasigt klädd karl der nyligen synts till. Sedan de på nekande svar af Näst begifyit sig bort, tillsporde Näst vittnet, hvilka de kunde vara, och efter erhållet besked yttrade: Månn tro de kunde vara från Kostax. Joan Persson: Norra Areda: Under det Näst den 8:de sistl. April forslades till häktet i Wexiö, dervid åklagaren Folin åtföljde, hade de uppehållit sig i Åreda, och Näst då med anledning af Folins frågor, i vittnets närvaro, efter någon tvekan bekänt, att Jonas Peter flere gånger, innan brottet föröfvades, derom samtalat med Näst, och att denne utfört detsamma efter de råd och anvisningar Jonas Peter lemnat; och skulle den sistnämnde, efter det Näst blifvit upptäckt och i anledning deraf efterskickat Jonas, för att med horom rådgöra, härvid hafva gifvit Näst denna tillsägelse: Tig och glo din djefvul. Den 3 Juni fortsattes åter ransakningen. Näst återkallade nu den bekännelse han vid sista rättegångstillfället afgifvit, rörande Jonas Petter Isakssons delaktighet i förbrytelsen och sade sig hafva blifvit till denna angifvelse dels lockad med penningar, dels föranledd af harm deröfyver, att Jonas, af hvilken han hade fordran, icke betalt densamma. Åter hördes vittnen. o Drängen Nils Gustaf Johansson från Åby ingaf ett så lydande skriftligt vittnesmål: Förlidet år tjente jag hos Jonas Petter Isaksson, och under den tiden anmodade han mig flere gånger, att vara honom behjelplig uti att röfva Kosta postväska. Nästan hvarje tisdagsmorgon i September och Oktober månad 4843 erhöll jag uppmaning, att göra Jonas Peter Isaksson sällskap uti dylikt vålds föröfvande, men det lyckades icke dertill förmå mig. Förmodligen i September månad helt bittida en lisdagsmorgon begaf sig Jonas Petter bort, bärande en yxa och tog vägen åt skogen, Han hemkom ej då förr än på e m. Samma afton kom Jonas Petter till mig uti stallet cch omtalade-att han varit åstad, i ändamål att taga Kostaväskan, men detta hans företag hade icke vunnit framgång ders RR nt i a 0