och hennes gestalt höjde sig, liksom uppburer af osynliga vingar. Jag vill, jag får icke bealla öfver er; jag kan blott bedja er — verka endast för min närmaste framtid; den aflägsnare.... en tår smög sig i hennes öga. Den aflägsnare, ropade sir William eldigt. O, Euphrosinel, Stilla! — bad hon bleknand2. Längre ön till min hefrielse vågar jag icke blicka — nigot annat mål får jag icke framställa. — Marseille! — hon försjönk i djupt eftersinnande — jag är uppfostrad i ett kloster, der ... En flicka, så beslutsam och sjelfstöndig är icke född för ett kloster. Och efter hvad jag beslulit, måste ag likväl välja det., Men . . . O, tyst! sade Euphrosine hastigt. Ni vet och får icke veta annat, än att ag vägrar markisen min hand.n Euphrosines öga hvilade vid dessa ord med en ling, allvarssm blick på den unge mannen; sedan vände hon sig bort, en suck undslapp hennes bröst, ett ord tycktes svärva på hennes lippar — — men hon var försvunnen och sir William stod qvar, med underliga känslor. — Den hulda flickans familj, med dess dryga förnämhet, föreföll honom odräglig och var de! för honom i detta ögonblick ännu mer. Brudgummen. som han icke orätt kallat Adonis var dock för honom vwidrigast. Euphrosine ville icke räcka bonom sgn hand — hon, som i sig förenade allt hvad som kan lyckliggöra ett känslgt hjerla, måste vända sig ifrån sjillösheten och gjorde det så bestämdt. Men hvad hade hon väl fattat för ett beslut? Kaptenen grubblade härpå; än önskade han vara framme i Marseille, på det att allt måttt ipplysas, in önskade han vindstilla, för att ännu längre få vara i Euphrosines grannskap. Detta vacklande fortor ända till ankomsten ill hamnen i Marseille, dit han klåfvat föra det örolyckade fartygets besättning och passageare. EA Man ankrade. Allt rörde sig som i ett om