intressant, han upptog Euphrosines köld oct bitterhet såsom ett pikant koketteri och va högst glad at se den allvarsamma, blyga flickan förvandlad till en nyckfull, tillgjord varelse Af en sådan, trodde han, vore alt hoppas, at! hon med utmärkelse skulle fylla sin plats i der eleganta verlden. På Euphrosine gjorde hennes förlofvades synbara tillfredsställelse lika litet intryck, som han: förra missnöje. Han var för henne så fullkomligt likgiltig, att hon knappt gaf akt på honom och hans uppförande. Att vara och bliva alägsnad från honom, var det enda bon önskade och hennes bemötande emot honom var derföre fullkomligt otvunget, under det at horn emot sir Williams iakttog en rädd återhållsamhet. Det var på honom hon byggde sina förhoppningar, och hon betraktade honom der:öre med en viss oro. Två dagar förgi ingo, hvarunder Euphrosine väntade följde rna af sina meddelanden till modren och systren; men förgäfves. Imedlertid insåg den orygsligt beslutsamma flickan, att då man icke hade mer än cn dagsresa qvar till Marseille, ett afgörande samtal med fadren var nödvändigt. Hon sökte ett sådant med fast mod och erhöll det; men efter dess slut fann Williams den nu af de sina öfvergifna Euphrosine blek och darrande. Hon märkte icke hans inträde och han hade kunnat osedd aflägsna. sig, men det tillstånd, hvaruti den för honom redan så älskliga flickan befann sig, uppfyllde honom med Kfligt bekymmer, och närmande sig henne hastigt, fattade han hennes hand; men den fråga, som han med tecken -af ömmaste deltagande uttalade, blef obesvarad. En till medvetslöshet gränsande förgoflning hade fattat Euphrosine. Hon såg på den framför henne stående kaptenen, likasom hön icke kännt honom, och först efter en lång stund återkom hennes fattning. Jag är olycklig, sade hon djupt suckande, åtminstone sväfvar jag i fara att blifva det, om icke... Af mig allena kan jag icke vänta räddning, om ock vilja och kraft återlifva mitt för några ögonblick sjunkna mod. — Nej! det är på er, sir Willims, jag grundar mitt hopp, alt