Julisolen. Naturen tycktes jublande fira denna fest. Markisinnans berlinare, komfortablare än en abbiös birstol från 47:de århundradet, öppnade tåget. Den ansedde herrn, baron de Breteuil, och markisinnans läkare voro i denna vagn. Derefter följde Zephirines eleganta, luftiga kalesch, med all sin prakt i livre och hästar — Och den arme mannen, som en gång med så dyster blick skådat upp till denna glänsande höjd, satt nu midt emot henne. Hans drag utvisad: dock nu mera oro än då, och hans leende var tvungnare, hans hufvud böjde sig djupare. Han kände sig icke mer så fullkomligt -ren; han var icke mer så stolt; ban eftertinkte ödets märkvärdiga förändring, hvilket anvisat honom en plats i denna vagn, hvars kusk en gång så föraktligt skådade ned på honom. Det förargade honom, att han ej förblifvit fläckfri i societetslifvet. Ian kunde icke mer ifra emot dårskapen, ty han hade räckt den och beadrägeriet handen. En enda tanka uppehöll honom dock: det är i dag för sista gången. Hädanefter skulle han åter tillhöra sig sjelf, om ock hela korthuset af hons drömda lycka sammanföll och han med sin Louise måste lefva af hennes handarbetetj Dessa betraktelser gjorde honom icke språksam. Zephirine måste hålla till godo med Henris qvickheter öfver hvad han kallade deras valfärd till Eldorado, hvars Columbus markisinnan de Caumartin föreställde. Hvar och en kände hennes sköna, gästvänliga landthus i orannskapet af S:t Cloud, hvilket hon stundom bebodde, och då man såg en hvit fagad skimra senom) träden, var Jules den enda, som icke