Aftonbladet – 17 december 1846, sida 1

) dolad5. ks KUNGLIGA TEATERN. Gårdagens afton skänkte den teaterälskand publiken några ganska trefliga och angenäm: timmar. På den kungliga teatern gaf man nem: ligen: Farbror Gabriel, komedi i 2 akter; fr bearbetning af Jo. Jo., efter franska pjesen. Oncle Baptister, derefter: De lefvande Blommorna, komedi-vaudeville i en akt,, äfven e ter fransyskan, samt slutligen: En karnevalsafton, divertissement af dans, komponeradt aj A. Selinder, med musik arrangerad af Schwartz — Farbror Gabriel är en liten underhållände intrigpjes, som eger både en allvarlig och vacker moral, och vissa rätt pusserliga och komiska partier, af en lagom satirisk hållning. Farbror Gabriel sjelf — en knifsmed i Eskilstuna — utvecklar en af dessa karäkterer, ej ovanliga hos den svenska arbetande klassen, på botten god, ädel, uppoffrande och slägtkär; men som lätt och af minsta anledning förlorar sin jemnvigt och gerna faller in i en slags ytterlighet; och hvilken, då den lutar åt det löjliga, icke saknar sin trefnad, men deremot tenderande åt det häftiga, hettsiga eller rusiga, verkar motsatsen dertill. I sin kärälskliga äkta häl:t — fru Sabina — eger han också lock till bytta, såsom desslikes en ganska originell typ, hvar:öre man älskar dem och skrattar åt dem på samma gång. Nu inträffar det så, att vår redliga och trefliga knifsmed har en bror — Jacob — som, till följe af ett utaf Försynen bättre utrustadt hufvud, höjer sig, ifrån sin underordnade ställning såsom arbetare, först till mekanikus och slutligen till egare af ett större faktori. Någon enskild, personlig ärcgirighet ingår väl ej såsom motiv i Jacobs rastlösa strävande uppför lyckans branter; men desto mera hans kärlek till sin dotter — Emma — hvilken älskar och älskas af en löjtnant Julius Ståhlkrona, hvars morbror, baron Ehreakreutz, har alltför höga begrepp. om sitt adelsbref, för att kunna tillåta sin-systerson och enda ar vinge att gifta sig med. dottern till en simpel och faltig mekanikus. När derföre en handelsexpedit — Sneller — framställer för Jacob alla fördelärna att övertaga nyssberörde faktori — ingår han älven på spekulationen. Allt går honom nu också ganska väl i handom, tills det inträffar att ett handelshus, till hvilket han haft oinskränkt förtroende, kullbytterar, och är på vägen att draga honom med i eländet, då likväl hans bror, knifsmeden, räddar honom. Omständigheterna afrunda också i öfrigt den lilla pjesen på ett rätt nätt och lyckligt sätt. Man skulle kunna säga alt stycket är mera ett utkast, mera en croqui, än fulländadt; men handlingen rör sig friskt och raskt undan och dialogen är liflig, samt utmärker sig genom flera träffande infall och ordlekar. Hr Jolin spelade sjelf knifsmedens roll, och hade uppfattat karakteren från en både sann och enkel synpunkt, samt ådagalade i sitt spel både en värma och en nyansering, som senterades a! publiken. Kanske att vid ett par tillfällen hans affekt föll litet för mMycket in i det sentimentala. Ir Söderbergs spel såsom Jacob var jemnt och lugnt. Hr Hedin var en rätt lyckad handelsexpedit, litet i karrikatyr nemligen, och hr Wennbom iakttog med säker takt pointen i sim roll. Hr Hjortsberg hade ej mycket att säga såsom Kassör, men gjorde det ganska väl Ofverhufvudikunnaj vi ej underlåta en kompliment åt hr Hjortsberg, som på någon tid tyckes hafva fålt vida: ner intresse för sin konst, och numera nästan! alltid spelar med en takt och sanning, soml yta påminner om hans aflidne fader. Vi anse) ngalunda omöjligt, om hr Hjortsberg så fort-j! ar, att allmänheten en dag skall i honom få)! se och älska en stor komisk talang. Fru Strand-! verg var, såsom Emma, täck och naiv. Medli stt ord, ensemblen var god. E Iden i De lefvande blommorna är särdelesti äck och nätt. Hela. pesen; är nästan ett lef-) vande blomsterstycke. En ung man, S:t Leon,:s ror sig ha blifvit öfvergi!ven och sviken al den on älskade. Hon har också, men af dotterlig i: ligt och för att frälsa sin far, gift sig med;en ik grefve. Då hon gite sig med donne, kasta1