mögenhet och bildning äro i och för sig källor til måkt och välstånd. De, som besitta förmögenhe och bildning, äro i förhållande till sin samfunds ställning mäktigare, än de som hvarken äro för mögne eller bildade. Följakteligen vore det i högsta måtto förnuftsstridigt, om de, som redan i de ena eller det andra afseendet vore i besittning al en makt, ville utsträcka densamma ända derhän, att, de svagare, de som ingen makt hade, skullc varda beröfvade sina ursprungliga sociala och politiska rättigheter. Ar makten en naturlig, oundviklig och aktningsvärd följd af bildning och förmögenhet, en makt, som alltså äfven kan komma de icke bildade och fattiga klasserna till hjelp, så handlar den sjelfviskt och orätt, om den stöter dessa ifrån sig; den försvagar sig slutligen äfven sjelf derigenom, att den tillintetgör dessa klassers rättigheter och förhindrar dem, att äfven så småningom arbeta sig upp till bildning, makt och lycka och sålunda förstärka de redan mäktiges leder. Så handäla imedlertid alla motståndare af de fria valen och den allmänna rösträtten. Det är otvifvelaktigt, att en lagstiftande församling, som är vald af hela folket och följaktligen skall bevakr ala dess angelägenheter, äfven måste hysa aktning för minoritetens på förnuft och billighet grundade rättigheter. Det blir dock dess ovilkorliga pligt att så sammanjemka interessena, så att de blifva gemensamma för alla och icke pblott för några få. Om fördenskull utbredandet af ett allmänt välstånd är, eller åtminstone ford: vara, en Regerings hufyudsakliga syftemål, så är äfven tydligt och klart, att det interesse, hvilket alla pstatens medlemmar hafva g m:nsaut, är af större vigt och betydenhet, än det, som går ut på att rikta några få på de öfriges bekostnad. Om folket skall kunna blifva representcradt, så måste det äfven naturligtvis få välja sina represenptanter; ty om det icke sjelf väljer sina ombud, kan det icke erhålla namn af att vara representeradt. pOm soma få deltaga i valen af dessa ombud, men andra ickr, så äro äfven somliga representeprade, men icke andra. Hufyvudfrågan blir alltså: Hvyarföre skola blott några ega rättighet alt varda prepresenterade? — Om ett antal köpmän blifva i pen tidning uppmanade, att för ett gemensamt syfptemål ingå en förening, så skulle det förefalla nåpgot hvar högst underligt, om det uti inledningen till besagde uppmaning hette, att de nio tiondedelarne af bolagsmännen, hyad användandet afkappitalet vidkomme, icke hade någon rösträttighet. Det vore, med andra ord, ungefär detsaimma som att säga: En hop dumhufvudin. scm ick vta. wuru de skola blifva af med sina pnrRAn ar unna härigenom biifva hjelpte ur deras iråkad. förlägenhel. Och likväl är det föga skillnad mellan ett sålunda inrättadt bolag och det enpgelska folket. Nio tiondedelar af de fullmyndige Engelsmännen hafva allsingen rösträtt; det är ingen hemlighet mera: det är erkändt, försvaradt, blofsjunget till och med. Det är hela saken sådan som den skall vara — denna vördnadsvärda, äropfulla konstitution, på hvars förändrande och refor;merande det nästan är ett högmålsbrott att tänka. Nära förenad med frågan om den allmänna rösträttigheten är frågan, beträffande det sätt, hvarpa pdenna rättighet bäst kan blifva utöfvad. Ifär visar sig då genast att bailoteringen blir rent af nödpvändig, om man skall kunna undvika det inflytande och de bestickningsmedel, som makt och rikedom i förening kunna göra gällande. Det är en all;mänt bekant sak, huru vid val af parlamentsledamöter i England tillgår, och de medel det ena eller det andra af de stridiga partierna vid sådana tillfällen, för vinnande af deras syftemål, använder. Alla röster böra följakteligen afgifvas genom ballotering. Detta omröstningssätt förebygger till största delen all korruption, och medför tillika den fördel, att valen kunna förrättas utan alla extra kostnader och utgifter, WORN YA SA