eller spelade. Många trängde sig omkring husfruns divan. Plötsligt instörtade Jules, häftigt upprörd, i salen. Han trängde sig fram mellan h rrarne, som lemnade rum, sköt damerna oartigt åt sidan och nalkades markisinnan. — Hon ser honom och förskräcks för hans ansigtsuttryck. Hans läppar darra, hans ögonbryn draga sig tillsamman, och sjelfva det lugn, hvilket han söker påtvinga sig, är starkaste beviset på en stormande lidelse, Kunna icke dessa menniskor aflägsnas? Jag måste tala vid er! hviskade han helt sakta till markisinnan; men hvar och en läste betydelsen af dessa ord ur hans blickar. Markisinnan var i största förlägenhet. Ett så föga passande känsloutbrott, ett så stort åsidosättande af det anständiga, hade hon icke väntat af Jules. Han kände, att han måste vara förlorad i de menniskors ögon, som med brinnande nyfikenhet betraktade honom, och hvilka han icke, utan alt vara ohöflig, kunde aflägsna. Det var ett ögonblick af obehaglig spänning, ty Jules tycktes förlora tålamodet och vara beredd att högt förnya sin begäran. Annu mera än Jules lycka stod här på spel: äfven Marias goda namn och hennes ställning i verlden. I detta ögonblick inträdde Zephirine långsamt och lugnt i salen, ledd under armen af en man, som ibland alla var den mest ansedda i sällskapet. Det låg nu något af orm i hennes sköna blå ögon. Hon tycktes icke observera Jules. Hon adresserådo sig till en fru, med hvilken hon annars sällan talade. pHär börjar blifva mindre roligt; jag har befallt fram min vagn, sade hon temligen högt. Den smickrade frun fann genast, att hon ieke kundelängre stadna qvar, der den moderna baronessan hade ledsamt. Herrn, som infört Zephirine, tog ock hastigt afsked. De öfriga begrepo, att något måste förefallit, och inom några minuter var salen tom — endast baron de Breteuil qvarstadnade.. Hau betraktade Maria sorgligt.