UUAA VIL SANL fdAL: Uf HaAUdlld AV VELLEsllDete OM RADIKALISMENS BETYDELSE I POLITI SKA FRÅGOR. Såsom bekant är haren liten tvist härom pi don sednaste tiden ägt rum i tidningarna, me anledning deraf att Aftonbladet sökte tillrätta visa den mening, hvari många hittills tagit benämningen radikalism och radikaler, nemliger att det sednare skulte förnämligast beteckn: personer, som antingen endast ville rifva omkull det befratliga i samhället, utan att sälla något i stället, eller också yrka på toma och abstrakta teoriers antagande, utan afseende på deras mer ell:r mindre tillämplighet. Göth-borgs handelstidning har nu sednast innehållit en scrie af ganska väl skrifna artiklar i detta ämne och citerar dervid bland annat en teckning af den sanna rad.kalismens hufvudläror af Franz Abraxas, hvilken är så riktig, att den förtienar här meddelas: Det engelska folket måste beständigt höra, att det icke har någon rättighet att blifva representeradt; att icke massan, utan endast förmögenheten kan göra anspråk på representationsrätt. Besinnar väl aristokratien ock hvad den säger, då den ständigt framkommer med dessa och dylika påståenden? Men låtom oss äfven antaga, att det allcnast är förmögenheten, som skall representeras, så fråge vi: om icke den fattiges arbete äfven är cn förmögenhet, och om han, för att betrygga densamma, icke har något interesse i statens upprälthållande och välgång? — Det gifves på de brittiska öarne 8 millioner menniskor, som lefva af sina händers verk. Antage vi nu, att hvarje individ af dessa i medeltal förtjenar 4 shilling (omkring 42 rdr rgs) i hvarje vecka, så uppgår deras inkomster veckligen till 4,800,000 sterling, månatligen till 49,200,000 och årligen till 240,000,060 . Och likfullt har aristokratien den oförskämdheten att påstå, det den arbetande klassen icke har någon rättighet att blifva representerad! Den engelska aristokratiens årliga inkomster belöpa sig till omkring 30,000,900 ; den arbetande klassens, såsom nyss blifvit ådagalagdt, till 240,000,000 , ch likväl vågar aristokratien såsom rättsregel uppställa den satsen, att endast förmög-rheten får ega säte och stämma i nationalförsamlingen! Härtill kommer ytterligare, att, då det i England saknas ail beskattning på fast egendom och pekuniär förmögenhet, och beskattningen följakteligen endast är indirekt, så måste de arbetande och närande klasserna nästan uteslutande bära alla skattebördorna. Då staten med rätta af sina medlemmar fordrar, att alla dess lagar skola hörsammas, så är tydligt och klart, att hvar och en af dessa dess medlemmar äfven har en obestridlig rätt att deltaga i stiftandet af statens lagar, antingen personligen eller genom ombud. Vore förhållandet annorlunda, så skulle den af de konstitutionella staterna och i synnerhet af England utbasunade grundsats, att: lugen är ett uttryck af he a folkets Jemensamma viljan, vara falsk. Från alla sidor nåberopar man sig på skydd och stöd af den allmänna opinionen; alla partier grunda offentliggörandet af sina anspråk på nationens förtroende; pnödvändigheten att underkasta de lagstiftande och juridiska förhandlingarne en offentlig kritik är allmänt erkänd; det förnuftsenliga af allmän röstprättighet kan ej heller förnekas eller med giltiga pskäl bestridas: det blir följakteligen förnuftsstridigt patt berömma sig öfver en pluralitet, som man endast förmedelst de i representations-organismen förevarande större brister och felaktigheter lyckats tillkämpa sig. Hela förtjensten ligger, så att säga, ,deri, att de afgifna rösterna blifvit rigtigt räknade, peller att inga olagligheter under deras afgifvande blifvit begångne — och denna negativa förtjenst vutskriker man sedan såsom något alldeles utomordentligt ..... Sanningen är cr, men yvillfarelserna äro mån,a och hvarje menniska har sina. Någon större, än deras, som vilja tillägga en majoritet af några få ministeriella röster namn och värdighet vaf nationens gemensamma öfvertygelse, kan dock näppeligen gifvas. Allmän rösträttighet är det enda medel, hvarigenom den v.-rkliga pluraliteten af nationen kan sättas i stånd att gifva sin opinion tillkänna. Utan en sådan, wlan fria ech allomänna val kan man aldrig komma till ett säkert resultat af hvad ett folk i politiskt hänseende vill ller icke vill; hvad det till afhjelpandet af förepvarande brister, orättvisor och olägenheter anser böra göras eller icke göras. — Utgående från denna synpunkt upptog den radikala pressen till granskpning sina motståndares åsigter och bevisade, att till och med de åsigter, hvilka de mest frisinnade af Whigpartiet proklamerat, voro stridande mot statsborgarnes ursprungliga och oafhändbara rättigheter. Whigs fotade sin valrätt på förmögenhet poch bildnidg. Men, invände då de radikale, för) j