Aftonbladet – 16 december 1846, sida 7

Det, som gaf mig det hårdaste slag. Ni kan hafva rätt, att baronzssans grundsatser äro lättsinniga. Äfven då hon erfor mina forhållanden, ryggade hon icke tillbaka för hvad hon kallade kärlek. Hon betjenade sig till och med af förtal, för att försäkra sig om min person. Jag vill ännu tro, att hon förtalade, och dock, o min Gud! är ett sken af sanning för handen. Hon har sett.... ,Det här blir inveckladt; tala tydligt, alt jag må förstå er. Hastigt och med bäfvand2 röst) fortfor han: Zephirine har sett min maka tillsamman med Henri; hon har för mig noga beskrifvit benne — har vågat säga, att min Louise vore ov... N j, nej! ordet kommer icke öfver min tunga. Hon sade mig, att det icke vore en pligt vara en qvinna trogen, som glömt mig. 0 ve, ve mig! — jag har gifvit anledning till allt! Vore det underligt om bedrägeriet strat fade den, som begått det? Det är en lös förmodan; jag bör icke tro, att baronen meddelat systersonen hemligheten — det vore ett oförlåtligt misstag. Har ni då icke märkt, att Henri på sednare tid helt och hållet försummat baronessan och, i stället för att söka, undviker henne? Ni har rätt, och jag måste d röfver erhålla upplysning.o — Hon ringde; en betjent inkom. ,Är baron d Breteuil ännu här? Han var nyss inbegripen i ett samtal med baronessan dAubaine.n Bed honom genast komma till mig., Kort derefter inträdde baronen, med Zephirine under armen. Henri följde dem. Fröken dAubain2 är tröstlös öfver det missförstånd, som så hastigt bortjagade sällskapet. Hon önskar vara den första, som återvänder, sade baronen, under det att han vinkade Jules och Henri till ett annat hörn af rummet. (Slutet följer.)