Aftonbladet – 16 december 1846, sida 6

upprätat sig. Mans örut tankspridda, emot bröstet sänkta hufvud hade höjt sig, sedan man gfvit en afledning åt hans oroliga tankar och förmått honom till meddelanden. Nu först såg man eld i hans ögon, upptäckte huru insp rationen spridde en lätt rodnad öfver hans kinder och huru själfullt munnen förstod att le. Hans mantår hade väl a!drig haft något tvunget, men det var blott en sorglöshet, som bekymrade sig om ingenting och som rätt väl visste, att man icke gaf akt på bonom. Nu var det en mans otvungna väsende, som fritt rörer sig och som på förhand är ör-ikrad om andras biall. Sjellmedyvetandet gaf honom något stolt och bestämdt. Han liknade en ur den trånga buren i frihet örsatt örn. Man smickrade honom, strödde rökelse, men han var nog insigtsfull, för att skilja agnarne rån kornet, ty medvetandet att nu, efter! så lång glömska, blifva eftersökt, måste dock inverka på det oböjliga sinnet — och endast den, som känner sig fri från all fåfinga, kaste den första stenen på vår hjelte. På intet sätt hade hon förnekat sin sjel ständighet, icke derigenom att han instämde i det ondskefulla skämt, com antastar det heliga och förlöjligar det goda; icke derigenom, att han yttrade bifall åt det, som förljenade sraffande bedömande; men han ansåg icke mera ett oskyldigt sträfvande att behaga för förbrytelse; han kallade icke mera ett fint beröm för bedrägeri; han mildrade sin förbittring; hans uppriktighet var icke mera så skarp och sårande; det var icke mera den cyniske verldsvises stränga dygd, som fann hvarje form anstötlig, uten den högt bildade mannens upphöjda e tergifvenhet och skonsamhet, som hellre tiger än tadlsr, hellre ler, än särar. Zephirine införde de FHopital till en ministers förtroliga cirkel, der han blef mottagen med en handtryckning; man åhörde honom deltagande, oeli samme man, i hvars yttre tum han så många