Aftonbladet – 16 december 1846, sida 1

— DD. MM. Konungen, Drottningen och Enkedrottningen, H. K. H. Kronprinsen, prins Gustaf och prinsessan bivistade festen i Litteratur-sällskapet förliden gårdag för Esaias Tegner. Sedan en hymn, författad af hr Bredberg och komponer ad af hr ÅA. F. Lindblad, blifvit afsjungen, uppläste hr Knut Geiier ett af hans fader, hr professor Goier, författadt tal, som började med en praktfull och snillrik skildring af Wermland samt hans eget första sammanträffande med Tegnåer, hvarefter talaren öfvergick till en kort, men kraftig teckning af skaldens författareskap, 0.s. v. Derefter uppläste friherre Hugo Hamilton ett skaldestycke, författa adt af hr doktor Säther berg, hvarpå afsjöngs en elegisk sång, hvartill såväl ord som musk voro författade af hr ÅA. F. Lindblad. Slutligen alsjöngs folksången. De för Lillfa Het afsjungna verserna, som utdelades tryckta, införas här nedan: Klage i sången den isiga Norden! Brage är gången till Valhallaborden, der harpan han slår i de eviges vår. Blodet då blossar på tärnornas kinder; modet, som krossar de fjellhöga hinder, tar eld vid hans röst i Einheriars bröst. Polen i tjusning till Stjernsången svarar, Solen, hvars ljusning all verlden förklarar, lyss glad i sin gång till hans skönaste sång. Ofta, när trogen på Svithiod han tänker, dofta i skogen små elfvernas skänker, och fåglarnes slag få nytt lif och behag. Då är han nära, Skaldsångarekungen : Så är hans ära odödligt besjungen, hvarhelst som hans sång funnit gensvar en gång. E-ter talet: Slutat har skalden sin bardlika gång, Stämman har tystnat. Så aldrig förr dock på nordmanna-sång Svca har lyssnat. Ej öfver fjellen blott här upp i nord Spiran han räckte; Äfven till söder hans flammande ord Vingarne sträckte. viga lagern nu kransar hans hår Tinning-ombunden, Der bland de hängångne Skalder han står Främst uti runden. Klagen ej, toner; blott stum på hans sten Saknaden riste: Han var den förste, i sitt slag allen, Blef ock den siste. —— mm