Aftonbladet – 14 december 1846, sida 2

dess Riddare. se HERR GULOMYS ANDRA KONSERT.) Denna produktion var utan tvifyel den intressantaste bland dem, hvarmed den utmärkte konstnären glädt hufvudstadens musikvänner, och vi vilja hoppas att den icke måtte blifva den sista, såsom programmet hotar oss. Vår åsigt af hr Gulomys artistiska individvalitet hafva vi vid ett föregående tillfälle utförligare uttalat; vid det närvarande vilja vi endast tillägga, att hans talang fann ett vida rikare och för sin art mera tacksamt fält, förnämligast uti den herrliga tonskapelse, som nu utgjorde hans inträdesnummer: vi mena den stora Beethovenska violinkonserten i D-dur. Man kunde likna denne fantasirika tonmålning vid en vild skogspark, full af majestätiska ekar, öfver hvilkas kronor sväfvar en näktergal, hvars hvirflande drillar harmoniskt blanda sig med forsens dån, med de friska morgonvindarsusning i löfven, med den aflägsna åskans mullDet är ej den melodiska sångarens toner, ej de väldiga naturljuden, som lifligast anslå vår asia: det är det välljud, hvarmed den skiftande falden sammansmältes uti naturens stora har, utan att ett enda individuellt drag går fördt. d on ilja ej försöka skildra enskildheterna uti denna märkvärdiga -komposition: allt är så klart anordnadt, karpt och bestämdt utprägladt, att en närmare fning skulle blifva lika öfverflödig som matt. imne blott att den karakter Beethoven mest Iskade, den heroiska, beständigt uttalar sig i det ljerfya och lifliga Allegrot, hvilket ock ej saknar en af denna gedigna humor som han så gerna lät framblixtra. Larghettot är fullt af ädeit allvar, enkel värdighet; dock förefaller det eget, åtminstone vid första åhörandet, att författaren här tilldelat principalen så litet af de kantabla satserna. Rondon är anlagd på ett originellt, ehuru ej egentligen melodiöst motiv, hyilket dock erhåller ett högt intresse genom den genialiska behandlingen: de pikanta, sinnrika vändningarne, hvarpå det hela är så rikt, utöfva här en bländande kraft genom den djerfva farien, den blixtsnabba vexlingen, och slutfallet ger intet af de föregående momenterna efter i öfverraskande effekt. Harmoniernas skönhet, instrumentationens rika prakt måste man höra för att göra sig ett begrepp derom. Herr Gulomys talang egnar sig mera för den djerfva, heroiska, än för den naivt graziösa, celler den elegiska stylen. I den Becthovenska konserten var han aildeles i sitt element, och det fordras verkligen hans nästan oinskränkta välde öfver instrumentets teknik, för att i en så fri och sjelfständig anda återgifva det högst svåra principalpartiet, äfvensom det hedrar hang artistiska omdömesförmåga, att han det oaktadt icke föll ur den strängt konseqventa hållning, som Beethoven ålägger sina exekutörer. Vi hemställa endast, om ej Larghettot Vin ) hade bort tagas något långsammare, för att ej i koloraturerna närma sig capricciomåneret. Orkestern, som likaledes af kompositören är ihågkommen med betydande svårigheter, visade i de ficsta afseenden ett ganska berömvärdt nit, och man märkte, att den vid detta tillfälle verkade med kärlek för saken. Då nämnde konsortförut ej varit härstädes offentHgengifven, så har hr Gulomy rättvisa anspråk på den härvarande musikaliska verldens tacksamhet, h desto mera, som han nu (liksom vid sin förra nsert) gaf silt klassiska nummer både fullständigt i omedelbar följd: en åtgärd, som man hör hopas för alltid hafva skingrat den här gängse fördonen om nödvändigheten att stympa verk af klasiskt värde, så snart de bestå af mera än cen sats. — För öfrigt tro vi att många musikvänners önskan skulle uppfyllas, om hr Gulomy kunde förmås till att ännu en gång gilva det Beethovenska verket. t. ex. mellan pjeserna vid någon representalion på Kongl. teatern. Konsertgifvaren uppträdde med ännu tvenne numnemligen variationer öfver melodier ur Anna a af Alard och ur Othello af Ernst: båda yterst briljanta och svåra bravurpjeser. Hr Gulomy jorde allt hvad som här var att göra, och ådagaade äfven nu den sällsynta tekniska fulländning, om redan förut blifvit allmänt erkänd och i saning ej lemnar någon önskan öfrig. Bland konsertens öfriga nummer nämna vi den erömda däetten ur Spohrs Jessonda, som sjöngs af a: -Fundin och br Strandberg, och om ej allt härid gick fullkomligt efter önskar, så härrörde detta jörmodligen deraf, att pjesen ej så hastigt hunnit tuderas i stället för det först -annonserade numi anseende till sjukdomsfall måste instälr, som i 1 s. — Be vackra Schubertska romanserna utfördes Her, I red mycken känsla och smak af m:ll Fundin, ehuru, märre sånger vid pianot ej vilja taga sig riktigt väl t vid konserttillfällen, då orkester användes. Ouertyrerna till Euryanthe och la Chasse, som började fdelningarne — begge ofta anlitade musikaliska jelpredor — höras dock alltid med nöje i anseende ill de välberäknade effekterna, hvilka nu äfven i xekutionen, helst hvad den första pjesen vidkomrer, gjorde sig fördelaktigt gällande. Herr Gulomy lärer, enligt hvad som berättas, ha jr afsigt alt snart lemna hufvudstaden. Säkerligen nska dock många konstvänner, att han måtte förndra detta beslut, och då den större allmänheten nnu ej haft tillfälle att göra bekantskap med hans Nang i qvartettspelet och kammarmusiken öfverufvud, tro vi att en serie af soireer, arrangerad af onom i association med en eller annan bland våra trnärltara arntIntun Akilla vinna dan möct afloiarda