Aftonbladet – 12 december 1846, sida 2

Som var henne; make; en åldrig man, med hvilken hon vid femton år, genom en sträng fars vila, blef förenad. En man utan hjerta och hufvud. Mycket rik, men dock ganska arm, hvilken ni... skall jag behöfva säga mer? Se på mig, Jules! 0 Gud! Ar det sannt — ni — ri sjeli? Det vore alltså tacksamhet! Jag måste blygas, känner mig djupt rörd! Jag trodde er icke, hyste till och med misstanka, Kan ni förlåta ?, Blott icke ett fel — det, alt ni unnit mig så örändrad, oigenkännelig, svarade markisinnan. Ack, förlåt! bad Jules, stammande; er hy var då annorlunda. .. Oförbätterlige sanningsvån! sade hon Ileende och skakade på hufvudet. Säg mig nu, om ni antager hvad jag föreslagit. Ni vet, att jag har att godtgöra ett oädelt för:arande: unna mig den glädjen, Haf lörtroende till mina a sigter och följ mina råd, endast för kort tid. Ja, ädla ru! jag förtror mig till ert hjerta och följer edra råd., Räck mig er hand derpå, såsom en uppriktig vän gifver den åt vännen. Jag vill visa, att sann vänskap äfven bor i qvinnans bröst. Han lade sin hand i hennes, med en ärlig blick, som fast skådade in i hennes älskliga öga. Skrif nu hvad jag dikterar; det är ett at skedsbref till er älskade maka. Hon satte sig midt emot honom; på bordet fann han all erforderlig skrifmaterial. Ni kan ställa era uttryck så lugnande och så tröstande, som er ömma känsla ingifver, en-; last de orden måste inflätas: På kort tid lemvar jag dig och hufvudstaden. I