Aftonbladet – 12 december 1846, sida 1

Iströ:vade jag omkring på tinnarne af de hög sta bergen. Den räddade är alltså ett ideal, som för all tid tagit ert hjerta i anspråk ? anmärkte Ze phirino. Jag har aldrig varil svärmare,, sade Jules och vet icke, hvar före man icke kan beundra utan alt åstunda och begära; dessutom ha jag ND Böra dessa menniskor känna er historia?) hviskade baronen honom allvarligt i örat. Jules talade icke vidare. Nya visiter anmäldes. Baron de Breteuil erinrade de YHopital, alt man väntade dem på ett annat ställe. Han följde baronen, som tog afsked. Då har bugade sig för markisinnan, sade hon honom något med ett ljuft leende, som flera närvarande afundad:s honom. Det var en bjudning tll följande a tonen, då hon vore allena och hade mycket att säga honom. De FHopital kände, att han gjort elt stori steg framåt, ehuru man, ännu icke lo:vat honom något. Markisinnans vänliga blick hade sagt, att hon var honom b-ovågen. Men, a! hvad orsak? Han funderade derpå, och ett mörkt misstro:nde intog honom. Då hahs maka, som med plågsam otålighet väntat honom, ömt del:agande frågade: om hans iörhoppning nu förverkligats ?2 svarade han endast: kära Louse, fråga mig derom i morgon. Y. Redan under sin gemåls tifstd led markisinnan d2 Caumartin af ett illamående, en af de intermittenta fruntimmrsåkommor, hvilka äro egnade att grundlägga en skicklig läkares lycka, ty de basvära icke dn fattiga, ulan endast rikt och syslolöst folk. Tillståndet, hvilket icke är någon egentlig sjukdom, utan endast en saknad 2f fullkomlig helsa; är blot! hinderligt för nöj n, hvilka Tordra någon ansträngning. Markisnnan pjöt der öre icke mer.