Aftonbladet – 12 december 1846, sida 1

Hvilken förseelse! att säga två fruntimmer, att de icke äro de skönaste af silt kön. Zephirine lekte med sina dyrbara ringar, markisinnan blef blodröd, men sade leende: Ack! Herr de PHopital, det der låter som en roman; baronessan brinner af längtan alt få veta, hvem som kan vara skönare, än hon. Dock nej, besvarade hon sig sjelf skämtande, jag ser henne redan: en schweizernymf, korpulent och bondaktig, med solbrändt ansigte — men, berättelsen kan dock vara romantisk, — herrn räddade säkert. . Jag hade ieke varit menniska, om jag icke gjort det, fru markisinna! Men, tillåt ng tiga med denna händelse; första ordet undslapp mig så ofrivilligt. Mitt förhållande är helt natur! gt; endast tilltället ledde mig; dessutom erfor jag vid denna händelse en förödmjukelse, och verkligen den första i min lefnad. Herrn, som tycktes vara den räddad2 engelns far, eller mar, kastade till mig ett guldmynt, såsom man gilver drickspenn ngar åt en hyrbetjent. Jag räddade för honom elt väsende, hvartill Euro a icke har något motstycke alt up: sa — och hennes lif och min dödsfara vil. han betala med ett stycke guld! En enda blick af henne! skulle rikligt belönat mig, men hon var ännu sanslös, då hans förolämpning jagade mig bort. Jag beklagar mig icke öfver mannen; han behöfde icke med ord för mig betyga sin aktning; hvarföre var han icke borättigad, alt, vid anblicken af min neddammade kappa och utan annat sällskap, än min pudel, hålla mig för en lumpen tiggare ? j Hvilken :händelse förde er dit?, frågade markisinnan med rörd stämma. i En nära slägtings död återkallade mig till Paris. Jag hade slutat mina studier i Tyskland, var fattig, men ung och frisk: de bästa egenskaper för en resande till fots. Dagligen