Aftonbladet – 12 december 1846, sida 1

Isnillrikaste och talangfullaste fru, hvilkon för nade milda känslor med ett ädelt hjerta, och hvars utsökta smak beherrskad3: modet. Zephi rine, den oafhängiga, rika arftagerskan upp: trädde med frisk, blomstrande skönhet och med tjugo år, und.r det markisinnan de Caumartir måste låta behaga sig sina trettio. Väl hade markisinnan en högst berömd salong och Zephirine afundades henne detta företräde; men fru de Caumartin hade varit gift och Zephirint kunde förmäla sig och då äfven komma i besiltning af en salong. Fru de Caumartin kände alt deh ungdomliga baronessan då skulle blilfvö en fruktad medtäftarinna. Endast derföre, at! de så fruktad; hvarandra, voro de begge damerna så ofta tillsamman. Markisinnan, som föresatt sig, att ställa Jules i förgrunden, ville så snart baronessan salt sg, inleda honom i: samtal; men, såsom gripen al en panisk ängslan, förblef han orörlig. Han hade igenkän! Henri. Jules bäfvade för en tjuguårig modehjeltes hån och skämt. Zophirine betjenade sig af sin lorgnelt, för att betrakta fremlingen, som dock endast stod tre steg ifrån henne. Mar kisinnan presenterade honom, men hade största möda att undertrycka sin otålighet öfver hans sörlägna hållning. Henri, mera grannlaga och godsinnad, än hans obetänksamma tal lät förmoda, tilltalade. Jules såsom en alldeles obekant. JInstinktmessigt öfvertygade han sig, att mannen var här, för att förbättra sina omständigheter, och var nog menniskovän, att från honom afleda Zephirines nyfikenhet, Baron de Breteuil, öfverty: gad att Jul:s beundrade markisinnan, ledde konversationen på runtimmers skönhet; samtalet fördes med största iver. Ändtligen sade Jules: Den fullkomligaste skönhet, som jag någonsin skådat, såg jag i lifsfara på ett af schweizerbergen. He -ri log, baronen höjde örlägen på axlarne.