Aftonbladet – 11 december 1846, sida 2

erinras blott, att berörde inbjudning var i Lon tryckt redan i sistlidne Juli månad och således långt före det omtalade besöket i Norrbotten, hvilket såiedes ej kunnat hafva något inflytande på den klandrade beskrifningen; och detta borde vara nog att ådagalägga ej allenast det obefogade i arti författarens insinuation, utan ock huru föga värde hans förbindelse, att ansvara för sanningen af artikelns innebåll, äger. Om man imedlertid iemför beskrifningen rörande naturförhållandena, i afseende hyarå den förmenats mest sanningslös, med den herättelse, som Kongl. Maj:ts och Rikets Bergskollegium utgifvit öfver den år 4847 uppå Kongl. Maj:ts nådiga befallning verkställda undersökning uti Ne botten och dess Lappmarker, så skall man finna att den, som uppsatt beskrifningen, varit sanningen trognare, än denne sig kaliande Nordbo, som i så dystra färger målat den Norrbottniska naturen. I berörde berältelse läses nemligen, vid skildringen af den trakt, som inbjudningen afser: Då man uppstiger på någon hög plats vid Gellivare, såsom Dundret ger Malmberget, och scr ut öfver den vilda lands 2, hvaraf man omgifves på alla sidor, så mötes ögat, ifrån öster till norr, vester och söder, af en mängd större berg, som utan ordning ligga spridda på ett större eller mindre afständ ifrån hvarandra; och längst mot horisonten ifrån norr till vester visa sig de snöbetäckta fjellen emot Norrska gränsen, men ifrån söder till öster utbreder sig ott lågt och vidsträckt skogrikt fält, ned åt Öfver-Calix socken, hvarutur endast några få låga skogskullar här och der uppstiga. Ungefärligen efter midten af detta fält framstryker Lina-elfyen, som således å ömse sidor omgifves af låga och skogbeväxta der, hvilka icke, såsom man kanske skulle för Ha sig, utgöras af torra hedar eller moar, utan bestå af omvexlande jordarter, hyarå ömsom löfskog, gran och tall äro de rådande trädvexterna. Så träffar man, t. ex. alltifrån Gellivare, 5 , mil nedefter elfyen till Niskasuando, knappast någon enda fläck af cifstranden, som utgöres af ren, torr sand, eller ens något ställe der den visar sig på sjelfva elfsbottnen, utan är jordmånen här allmännligen en mylljord, ofta stenbunden, hvilken på många ställen, helst utmed elfyen der den vattnas af vårfloden, frambringar de ymnigaste gräsväxter, äfven utan all odling eller afrödjning, och som erbjuder de förträffligaste tillfä!len ör uppodlingar, så väl af åker, som isynnerhet äng. — Neianonm Niskasuando deremot förändras detta förhållande i så måtto, att stränderna t. ex., så långt Lina-elfyen räcker, eller nägot öfyer 2 mil, ofta äro andiga och mindre gräsgifvande, emedan de i allmänhet icke äro så lågländte, att de till någon betydlig vidd öfvyersvämmas af vårfloden; men äfven här finnas åtskilliga ställen, som äro goda odlingslägenheter, och man kan såsom exempel anföra ängar invid Routasuando, straxt uppom Rutirova nybygge, hvarest detta år bergades omkring tvenne alnar långt hö, emedan nybyggarne der gjort sig den mödan, att borthugga videbuskarne, som annars naturligtvis qväfva gräsvexten. Omkring Ångesåelfyen finnas äfyen de bördigaste trakter, likväl ej alldeles af den betydenhet, som kring de öfra delarne af Lina-elfyen, om man ej vill nämna de oförlikneliga ängarne, som tillhöra Vännäs och Hedens byar emellan Tvärån och Öfver-Calix kyrka. Med ett ord: den omtalda skogrika landsträckan efter Linaoch Ångeså-elfvarne är, kanske mer än någon annan trakt inom detta land, tjenlig för uppodlingar, i synnerhet af ängar. Genom öppnandet af en båtfart efter detta vattendrag, skulle man således, utom en vig malmtransport från det outtömliga Gellivare, äfven vinna ett annat ändamål, som ensamt är af ganska mycken vigt, men som derjemte på fördelen af cen bergslagsrörelse härstädes skulle hafva ett ganska betydligt inflytande. Mar kan ej tvifla, att ju stora byar vid dessa vattens ränder med tiden kunna uppväxa:; och äå andra si dan: hvem tviflar derpå, att kommunikationers öppnande inom ett land är ett af de kraftigaste medlen till dess uppodling och befolkning. Står nu detta i strid emot hvad som förekommer i inbjudningen? Nej! Sådant lärer man lika litet vilja påstå, som att den ort, som äger Gellivare jernmalmsfält jemte outtömliga, fastän hittills ej åtkomna skogssträckor, utan anledning uppgifvits såsom en bland de på naturalster rikaste distrikter i Europa. Också yttra de kommitterade, hvilka på nådig befallning verkställt ofvannämnde -undersökning, med anledning af väckt fråga om bildandet af en bergslag i denna ort, i slutet af deras berättelse följande märkliga ord: Hurua kan väl nu sättas i tvifvel, att ju en bergslag, som hade så lätta transporter (härmed afses, att föreslagna elf-rensningar och väg-anläggningar blefvo verkställde), så förträfliga skogar och så mångfaldiga goda odlingslägenheter, grundad på det rikaste och outtömligaste malmförråd, skulle drifva en tackjernstillverkning med största profit. Och således lärer man icke vidare kunna betvifia tillvaron af en i många hänseenden rik natur på omförmälte trakt, och ej eller i beskrifningen derjom se en dikt, hopspunnen för att dermed förleda. I Skulle dock något misstag deri blifvit begånget, kan sådant ej väcka förundran, minst tyd: såsom nu skett. Man har måst hemta underrättelser från spridda håll — dels ur offentliga handlifgar och dels ur enskildes beskrifningar, af hvilka imedlertid inga haft nödig fullständighet; men för alt vinna säker och tillförlitlig kännedom om förhållanderne, har man låtit verkställa undersökning, hyilket torde visa, att afsigten ej är att missleda genom origtiga uppgifter. Ehuru Nordbons, anfall ej ens förtjenade de ord, som insändaren af denna uppsats redan derpå offrat, må dock, till ytterligare bevis om hans bemödande att vanställa sanningen, äfven upptagas den af honom framställda anmärkning i anledning af uppgiften derom, att vid Töreforss skulle finnas en hamn, som är tillgänglig för djupgående fartyg. Med bestridande häraf anför han till bevis om motIsatsen, att sistlidet år ett 44 fot djupgående fartyg lej från Töreforss kunde gå ut med full last. Detta kan väl hafva sin riktighet i så måtto, att större kanna löna ända intill Törefc Pavrtrvae PÅ