Aftonbladet – 10 december 1846, sida 3

RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. — I tisdags natt klockan omkring ett utkomm några personer, bland hvilka en båtskeppare vi namn Nils Oxelgren, från en källare vid Österlång gatan och stannade på gatan för att åhöra en träta som der föreföll. En skomakare Grunden, som när var vid uppträdet och som af Oxelgren ansågs hafv del deri, blef af O. tilltalad med de orden: Tyc ker herrn det passar sig att inlåta sig i gräl? On jag ville, skulle jag ensam kasta herrn i tredje him melen, men det håller jag mig för god till. Di Oxelgren yttrat detta, såg man honom plötsligt fall omkull; grälet tystnade, och ett par af Oxelgren bekanta sprungo till, för att hjelpa honom på föt ter igen, men funno till sin förskräckelse att han fallet afbrutit ena benet. Skomakaren Grunder började nu springa gatan framåt, skrikande, likson något hade vederfarits honom, men kom sedan till baka till den fallne, som, medan cn af hans vän ner skyndade till en fältskär, blifvit släpad upp Köpmanbrinken. Oxelgren affördes sedermera der ifrån till lazarettet. Ett af vittnena till händelsen har bestämdt förklarat att olyckan vållats af skomakaren Grunden, som skulle hafva antingen satt benet framför Oxclgren, så att han fallit, eller också sparkat omkull honom; ett annat vittne har yttrat den öfvertygelse, att Oxelgrens fall ej inträffat af våda och att ingen annan än Grunden kon hafva förorsakat detsamma, ehuru vittnet ej är i stånd att närmare redogöra huru dervid tillgått. Grunden bestrider yvittnenas uppgifter, förmälande att han vid tillfället blifvit öfverfallen af Oxelgren, som skulle hafva fattat uti G. och ruskat honom, hvilket föranledt Grunden, sedan han bedt Oxelgren icke lägga händer på honom, som vore ensam och försvarslös, att skynda från platsen; och när han begaf sig bort, hade Oxelgren ännu icke fallit omkull, påstår Grunden. — En herr J. har i poliskammaren uppgifvit att han en afton i förra veckan, under vandring öfver Gustaf Adolfs och Carl XIII:s torg, förlorat två 100 rdr bankosedlar; han skulle haft penningarne löst liggande i rockfickan, och i samma ficka en näsduk; under vägen hade herr J. skolat begagna sin näsduk, och då han upptagit den, hade troligen penningarne medföljt ur fickan, fallit på marken samt blifvit upptagna af en qvinna, som alltjemnt följt honom i hälarne. Nämnde qvinsperson, som herr J. till utseendet igenkänner, är af polisbetjeningen ertappad och gripen; det har blifvit upplyst, att hon på de sednare dagarne innehaft mycket penningar och gjort åtskilliga inköp af kläder m. m. Hon har varit inställd till polisförhör i föregår och i går. Den tilltalades namn är Amalia Halln; hon är på 29:de året, af ett förfallet utseende. Efter hvad hon uppgifver, har hon för flera år sedan hitkommit från Småland; hon försörjer sig genom att göra spetsar; hon har aldrig gjort något illa, säger hon. Hon påstår, att målsegarens berättelse om huru han förlorat sina penningar är osannfärdig; men hon förundrar sig icke öfver att han döljer rätta förhållandet, enär han förmodligen tycker att det är skamligt att tala derom,