Aftonbladet – 10 december 1846, sida 2

Spara ? frågade han förvånad; vi hafva ju i sednaste tid alltid lidt nöd. För det alt jag sparat Och hvarföre ?, Jules! Hon slöt sig nirmare intill hans bröst. Jules! en ljuf förhoppn: ng, som vi begge nr, som kan bringa oss ny sorg, men dubbelt förenar oss, skall förverkligas. Han betraktade henne frågande. Hon roadnade. En son!, ropade han förtjust, omfamnade henne med en af vördnad blandad känsla. En son, 0 Louisel Mitt namn, dina dygder — —p Ett barn, sade hon i mild, afvirjande ton. Hör Jules! den spirpenning, som jag aflagt för vaggan till mitt första barn, gifver jag med fullt förtroende till detta barns fader. Jag vet, att han icke lättsinnigt skall skingra sina älskades sista utsigt, utan skall återgifva hvad som tillhör hans förstfödde. Det lofvar, det svär jag dig, du ljusets engel! du hoppets enda klara stjerna på min dunkla stig. O min Gud! måtte man blott icke fordra af mig nedriga, brottsliga handlingar. (Forts. följer.) rem