FRU DE CAUMARTINS LUSTSPEL. NOVELL ÅF A. Z. G. TOUSSAINT. I. Ton nom etait de ceux, qwon craint et quon revere. Victor Hugo. En ung man gick ensam på en af gångstigarne vid sidan af den breda, medlersta allten i Boulognerskogen, denna stolta aristokratiska promenadplats, äfven för vårt århundrades mäktiga aristokrater, hvilka väl låtsa förakta rikedom, men dock först då tillerkänna de an dra väldighetern?, såsom adelkap, skönhet och snille något värde, om rikedom förläna dem glans. Helst besökes denna plats af dem, som i väl täckta vagnar minst behöfva skyddas af dess skugga; och allrahelst står den till buds med sna gröna gräsplaner för århundradets moderna lejon — för morgonstundens ducllanter Och likväl var vår unge man till fots — ty han hade icke något ekipage, — ersam, emedan han icke atalat någon duell, — och han vandrade der vid en tid, då den sjunkande sclen bebådar en skön sommarafton. Vår unga man var egentligen icke skön, men något behagligt, intagande, låg dock i hans djupt böjda tankfulla hållning; då han upprätade hufvudet, fann man i hans ansigtsdrag något egendomligt, som förrådde tänkaren, och på hans af bekymmer och oro fårade panna en fasthet, som sade: — jag vill tillhöra mig sjelf! Afven hans ögon, hvilka, fastän nu matta, säkert förr strålat, förkunnade en ädel stolthet som fordrade aktning, ty hans anletsdrag bildade ett af de misskända ansigten, hvilkas djup: allvar benämnes ob. veklig. råhet och hvilka man så lätt anklagar för dumhet, emedan de förråda hvarken rörelse-eller snille. Allena, mid ibland den blndande, sorlande och gäckande mängden, rörde han sig med en frihet, som