emot det rådande partiets kyrkliga, intoler. som mot dess ahbsolutis a och byråkratiska syften — i detta ögonblick förråder Preussen genom detta irbund för sina undersåtare, huru föga de kunna i verkligheten påräkna att man updriktigt vill förunna dem någon grundlaglig frihet. Hvad man känner om det egentliga förloppet vid de tre stor makternas aftal, antyder att kejsar Nikolaus bestämdt fordrat den lilla polska fristatens utrotande; att han hos Österrike fann samtycke, men hos Preussen i början motsägelse, till de att omständigheterna stlidne sommar visade sig så serdeles gynnsamma, att man trodde sig kunna utföra slaget ostördt. Ludvig Filip hade vändt sina dynastiska planer åt spa anska sidan, och genom deras Tullf jande söndrat sig från sin mäktigaste bundsförvandt, Härvid hade Österrike, Ryssland och Preussen iakttagit en gåtlik neutralitet; men till hvad pris, visade g vid Krakaus fall Dot lider intet tvifvel, att ke franska ka ettet afvetat hvad som skulle hända. Ingen misstänker de tre stora makterna för ett så oklokt öfvermod, att de på samma gång skulle ytterligt kunna förolämpa både England och Frankrike genom ett dem begge öfverraskande tilltag, och tvinga dem att försona sig, för gemensamma steg mot förolämparne. Det är ganska säkert att Ludvig Filip förut kände Krakaus nära undergång; men att han teg, för att i lugn få utföra sina planer i Spanien; må än Journal des Bebats nu efteråt slunga de häftigaste protester deremot. Möjligt är likväl, att det icke stadnar vid dem, utan att de komma att följas af demonstrationer, dem harmen hos Frankikes folk, såväl som hos Englands, torde göra oundikliga. Ludvig Filip har nu fått utföra sina syfton i Spanien; nu erbjuder sig tillfället att åter nalkas England, och inträda i ett nytt hjertans godt förstånd (entente cordiale). Med vanlig klokhet skall han utan tvifvel begagna de gynnsamma omndigheterna, äfven om han dervid nödgas uppoffra Guizots ministere, och fördraga Thiers, som med krigiskt rop åt venstra Rhenstranden skulle träda till konseljbordet. Annu lättare kan man antaga att Whigs, med den häftige lord Palmerston. petsen, icke tålmodigt uthärda skymfen, hvilken dessutom liftigt kännes af hela engelska folket. Det kan således inträffa att om franska kabinettet funne sig belåtet med blotta protester och med spegelfäkterierna i Journal des Debats, så kan saken uppfattas vida allvarsammare och följdrikare i London. Det är svårt alt säga hvarföre de tre östra makterna så hastigt antagit en helt och hållet förstörande fiendtlighet mot det lilla Krakau, då det låg fullkomligt i deras förmåga att på annat sätt bevaka Polens svaga återstod. Väl är det sannt, att så länge Krakau, det fordna polska rikets gamla hufvudstad, ännu stod upprätt med ett sken af sjelfständighet, så länge bibehöllo Polackarne äfven ett skimmer af förhoppningar; väl är det sannt, att fastän republiken Krakaus senat. bestod af Österrikes gunstlingar, fastän fristadens polis styrdes ifrån Wien, och österrikiska sändebudet var Krakaus egentlige lagstiftare, så konspirerades oupphörligt derstädes, och fristaden fortfor att vara den härd, hvarest oroligheter sammansmiddes åt de rundtomkring belägna polska landskaperna; också har der Österreichische Beobachter, nyligen uppgjort ett långt syndregister häröfver, till rättfärdigande af åtgärder emot Krakau. Men har man väl någonsin kunnat vänta, att det olyckliga Polen skulle fredligt underkasta sig sina inkräktare, och öfyvergifva tankan på en återställelse? Och innehåller denna outrotliga nationalkänsla ett skäl, som kan rättfärdiga öfverkorsningen af 6 och 9 artiklarne i Wienertraktaten?... Denna traktat utgör ju gränden för hela nuvarande Europas Statsrätt, hvilken just de ifrågavarande stormakterna företrädesvis framhållit som fredens talisman vid alla tvistiga förhållanden, de curopeiska staterna imellan? Kan den väl begagnas dertill vidare, mot någon annan makt, som hädanefter ser sig stark nog att åsidosätta den? Hvad Preussen angår, så försäkras allmänt att konungen länge vägrat sitt samtycke till det vidtutseende steget; men alt Prinsens af Preussen inflytande, understödt genom några bland ministrarne och särdeles furst Metternichs elef, hr von Canitz, slutligen segrat öfver alla betänkligheter. Man finner nu förklaringen öfver Prinsens af Preussen resor till Wien och Petersburg i somras, och tror att prinsen har vid denna slutscen af Polens delning spelat samma roll, som Prins Heinrich, Fredrik I:s bror, öfvertog vid det egentliga storskiftet 4772. Denna gången har likväl Preussen vunnit ingenting på bytet, men förlorat mycket. Underhandlingar omtalas, som skola åsyftat Österrikes öfvertalande, att i vederlag mot Krakau afträda ät Preussen återstoden af de schlesiska besittningarne: furstendömena Troppau och Jägerndorff. Men furst