bade han varit al!ldeles ensam, Stödd emot ett träd, tycktes han anteckna något i sin plånbok, då en smak ull, prydlig kaliseh nalkades honom i sakta skridt, oaktadt de frustantle bästarnes otålighet. Om ock de rika seldonen, de stolta vapnen och livreets breda snören icke örkunnat ägarens höga rang, skulle man funnit don af kuskens öfvermod, hvilken, utn att vika, körde midt på vägen, och af den ifver, hvarmed alla fashionables och dandies höllo sina sköna ridhästar eller lätta Tilburys åt sidan. Icke underligt, ty alla bugade sig för skönheten, rikedomea och rangen, personifierade i samma väsende. I denna eleganta vagn hvilade nemligen, i nästan liggande ställning, baronessan Zephbirine dAubaine. Hon var en af dessa älskliga blondiner, som endast norra Europa har tusentals att uppvisa, icke påfallande skön, men outsägligt älskvärd, med den renaste karmin och mest bländande hvithet på det intagande ansigtet. Ibland hennes omgifning var den späda, blåögda, skönheten ensam i silt slag, och genom sin naturliga färg fördunklade hon alla sina systrars med konst efterhärmade hy. En smärt yogling, som, oaktadt sin ungdom, kände hemligheten alt föreställa en manlig roi-gentilhomme, sall midt emot baronessan med blandning af konstlad uppmärksamhet, skrytsam hållning och med gester, hvilka ulr te hans ålder och stånd. Härförutan satt ännu om berre i vagnen: ett lifligt genomträngande öga, skarpa drag, siliverhår, något intagande vänligt, förenadt med ädel min, karakteriserade baron d2 Breteuil, morbror till den förenämnde unze mannen, med hvilken baronessan tycktes i detta ögonblick vara stadd i en gycklando tvist, ty hon sade honom något med ett sarkastiskt leende, hvarpå han gaf ett svar, som tycktes göra henne förlägen, ty bon vände sig ifrån honom och häft2ade sin blick på det brokiga hyimlet.