Aftonbladet – 9 december 1846, sida 2

el va-tiden, då det var som mörkast och jag jemnt och nätt hunnit intaga mitt postställe, kom michel smygende längst efter södra brygghusväggen och nirmade sig der :ag stod, emellanå stannande, troligen för att uppvädr: om ara var å förde. Framkommen till källarmuren, lade han sig ner och undansköt stenen, atog jacka och skor och rann så liksom en smidig orm, genom öppningen. När jag väl trodde mig ha räfven i saxen, sprang jag fram fråu milt gömställe, vältrade några tunga stenar för hålet och tänkte: der må du vara i frid och ro, tills nådig lagman kommer sjelf att hålla domsrätt med dig, din galgfågel — hvarefter jag begaf mig till drängstugan alt hvila u efter strapaschken. Förbannadt bra och fintligt gjordt, min käre Bengt Jansa; men hvem var syndaren? säkert en kringvandrande gesäll eller hungrig hästskojare?, frågade lagmannen nyfiken och otålig. Nej, havs nåd, han tillhör på sätt och vis godset) svarade rattaren. Milt gods! Nå då skall åtminstone processen bli kort, det loivar jag, så sannt jag heter Luhrberg, Hos mig får ivgen missdådare frid; och det är min enskilda övertygelse: att der en skälm finns, der bli nästan alla skälmar. Jag tillhör, Gudilot! icke dessa slags filantroper, som bygga på brottslingars tro och löfte, på de ondas omvändelse; och dessutom — skulle jag ju göra mitt hederliga folk orätt, om jag tillät en skurk alt gå lös och ledig med dem. Men hvem är då den sakramentskade kanaljen, som ej vill låta bli mina vackra potäler ?) Ingen annan än Anders Björn på skoggården, han, som icke kingesedan fick stryk, för det at han icke hade vett att stå med mössan i handen, då hans nåd nedlät sig att tala med honom.