Aftonbladet – 9 december 1846, sida 2

Så-å, den lymmeln. Ju fattig re, ju mer oörskåmd, utfor lagmannen, men genast inseende sill fall ur rollen af folkvän, hejdade han sig och tillade: arme dare, men hvad ir all göra, annat än att genast köra bort skapet, att tjufsmittan ej må gripa omkring sig. För imedlertid genast hit Björn, så skall han erhålla erforderlig och väl förtjent husaga samt sedan skjulsas till länsmannen. Man följer då agens föreskritt, och lagen — Bengt Jansa, len är älven en helig skrift, som vi ju svurit att följar Att få hit Anders Björn låter lättare säga, in göra sig svarade rittaren, något förtretad. Huru då — jag fö dig icke ? Jo, ser hans nåd, då jag helt tidigt på morsonen skulle taga min Mathes ur skolan, som man säger — var källaren tom, väl icke på jordirukter, men på tjufvar. Den illparige räfven hade kra cat sig ut, och i marken lemnat tydliga spår efter klorna. Och du begaf dig ej genast till Skoggården ? frågade patronen. V isst gjorde jag det, och hade ändå Calle med mig. Men dT vi ditkommo, anade tjufkonan cro, frågade hvad wi ville och om vi hade sett till hennes man; och då jag berätlade henne hela källarebesöket, började bon skälva, som våra läsareprester, skrek att vi oro fram med lögn; men då vi edeligen försäkrade henne att våra ord mnehöllo idel sanning, dignade trollet ner på goltvet, och ur mun och näsa strömmade blod. Hennes bjerta hade säkert brustit, ty ej ett ord fingo vi fram, och då wi fö rsökte att hjelpa henne 1 sängen, var hon kall och stel som ett lik. Det var en alltför känslofull qvinna, alt tillhöra allmogen,, sade lagmannen och stoppale ånyo sin pipa. Imedlertid äro vi af med renne, och kunna trösta oss med, att hon. är yckligare der hon nu är, än hon det var i