Aftonbladet – 9 december 1846, sida 1

E medan vår smekmånad är tilländalupen — medan vi äro för attiga och ohjelpliga att få röjda oss åt något, svarade fattigmannen vittert. Hafva vi blott eit förnöjdt sinne, så äro vi också rika, och, säkert det vet jag, på bästa sättet. Men hvaröre klagar du så, min redlige och arbelsamme man? Stå vi ej båda unga och friska i verlden, hafva vi ej Gud för ögonen städse, och göra en och hvar ri tt — och sådana menniskor, tro mig, haiva mycken välsignelse med sig, huru trasiga de kunna synas ulanpåx Och om de unga, starka och friska krafterna ej uppskattas eter förtjenst, om den rike missbjuder på dem, i förhoppning att trälen skall gifva sig på hvad vilkor som helst; icke må man då undra på om den för. rättade, lik en trampad orm, hugger efter sin förördelare och kinner ett behof af hat till hela verld n. Hvad mig beträffar, så vet ingen bättre än du, huru jag älskar arbetet; men du känner ej, du, huru pikostande det ir att få sticka sina utsvultna lemmar i oket, utan utsigt att ödan räcker för dagen, men med full säkerhet att framtiden blir förfärlig — oeh just detta är det, som :äller mode, äfven på den hederligaste karl, och mycket deraf att han ser huru hans egen heder står på spel. Hedern på spel?, sade Lena förvånad; nej, Anders, hedern hos d n rätt hederlige kan allrig spelas bort. Men hvad du säger om den ikes sätt att efter godtfinnande uppskatta ina arbetares svett och möda, deri ligger nog ågon billighet. Det är besynnerligt, att då en ch hvar får hafva ett pris på den vara, ban yttrar, fir fattigmannen ej det ringaste b:tämma ö ver värdet af sin vara — de egna roppskraiterna och sin kärlek till arbete, oakadt dessa krafter så snart utnötas, för att lemna ntet i behållb — —