Aftonbladet – 9 december 1846, sida 1

vända en ryggen. Nej, friskt mod, min gubbe! Se, huru hvar dag drager sin lycka med sig. Ha vi ej i aton att fägna oss åt en tillräcklig och välsmakande spis? frågade hustrun och lyfte vällinggrytan på elden. Se, Anders, hvilket hvitt och vackert mjöl, och dessa stora jordfrukter, låtom oss tacka Gud för dem., Tacka Gud, upprepade Anders, och ett sorgligt leende flög öfver läpparna. Han tillade sakta ör sig sjelf: Jag tviflar, att Gud vill höra en sådan bön., Men nu vill jag uppriktigt bekänna, ålertog hustrun med sin vanliga fryntlighet, att med detta mil är också hela vårt visthus tömdt, såsom hade sjelfva råttorna der bållit bouppteckning. Du får således lof att gå fram till herrgården i aton, hur fult väder, det än är, och hemta resten af den potatis, som nådig lagmannen skänkte dig i lördags, annars har jag ingenting att ge dig till lis i morgon bittida, och det skulle göra mig så obeskrifligt ledsen. Lagmannen skänkte ..., upprepade ånyo Björn och såg på sin hustru. Så berättade du åtminstone för mig, då du hitförde den sista skäppan. Jag kan väl aldrig tro att ditt ord ej var att lita uppå?, Det var sant, så när hade jag glömt gålvan, yttrade backstugusittaren med synbar förvirring, och nu sprang blodet upp och färgade hans bleka och inallna kinder. Du får ej glömma att vara tacksam, Anders, ty det är fattigdomens vackraste sätt att bära sin olycka,, halft förebrådde Lena och sprang fram och kysste sin man. Låt bli det der smeket, bad Anders, och sköt hustrun ifrån sig. Och hvarföre? frågade hon, och en stor tår svällde fram och stannade glänsande i ögonvfån.