Aftonbladet – 8 december 1846, sida 3

framväxt. Eller kanske har j.g misstagit mig; Ikonske var det ej så mycket bränvinsbränninIgen, som ej mera lönnkrögeriet, det der väckte den föregående talarens förargelse? Jag måste då tillstå: att herr lagmann.ns yttrande är utan betydelse, eller rättare, att det utgör ett nytt uppslag af denna hungrande egennytta, som gapar Ö ver 2llt, men glömmer att svälja hvad den redan har i munnen. Projektet att inom vir socken inrätta en inqvisition, med hemliga angilvelser, är ju, mina ståndsbröder, ett så kristeligt och om statsmannavishet vittnande förslag, att dess uppfinnare borde älnjuta ett vexz dermile af statens erkänsla, t. ex. att befrias från — bränvinsskatten. Tänkom oss frukterna af elt sådant i verkställighet satt system; huru snart skulle vi ej få skåda barnen uppträda såsom sina föräldrars hemliga angifvare; tjenaren sin husbondes; det innersta samfundsbandet sönderslitet, påskyndande hela samhällets moraliska bankrutt. Och ända dithän vågar en af socknens högtuppsatte föreslå oss att gål sannerligen, när man hör dylika tankar uttalas af dem, de der skryta af bokvett och finare bildning, frestas man att till de sina utropa: fram, alt blifva en makt mot de mäktige. Detta den frimodige odalmannens svar verkade som en åskknall bland herremännen. Sjelfva lagmannen vardt blek, sade sig tydligare vilja förklara sig, men afbröts af allmogens sorl. Visserligen sökte pastorn att stå som en försonande ande mellan partierna — men förgälves. Hans fridsamma ord föllo som solskenet på hälleberget. Det återstod för honom då endast att upplösa sammankomsten. (Slutet följer.)