Aftonbladet – 8 december 1846, sida 2

ligliga tillfällen prisa grannens åsigter, hans åk: rbruk, hans flärdfria vandel, visande honom sjelf all tänkbar uppmärksamhet, och på d:tta sätt ställa sig in hos rivalen om största makten i orten. Detta verkad2 dock ej på öfvertygelsen hos den fjesade. Tvertom bidrog det snarare att ännu mera nedsätta lismarens aktier hos den r.dlige mannen, uppmanande honom att öppet framträda, såsom allmogens ombud, vid allmännare och vigtigare sammankomster, för alt der bevaka folkets rätt. Vid den ofvannämnda sockenstämman hade Jonas Höög icke försummat att vara närvarande. Främst bland bondeflocken reste sig hans jättegestalt, imponerande ej mindre genom sin styrka, än genom sin värdighet. Stödd mot sitt silfverbeslagna rör, betraktade han stillatigande och under synligt välbehag den talrika krets, som sjelfvilligt hade utkorat honom till sin målsman; men när den elduppfyllda, lugna örnblicken vände sig derifrån till motsidan, och träffade lagmannens osäkra, under lugg ständigt spelande blickar, då flög ett moln öfver den bottenärliga pannan och ett sorgligt leende ö!ver läpparne. Eld och vatten hade råkats, men återstudsade från hvarandra. Nu intog, såsom öfligt, färsamlingens kyrkoherd2 ordförandeplatsen, framställde derpå till diskussion de frågor, som i dag borde förekomma, enligt förut tillkännagi vet sockenb slut. Utan serdeles bråk blefvo dessa mål alfgjorda, hvarefter pastorn på sitt egendomligt humana vis anhöll att på några minuter få taga sockneboernas uppmärksamhet i anspråk. Jag nödgas i dag — så började han — patt