Aftonbladet – 8 december 1846, sida 2

med maktlystnaden till roder och girigheten till kompass. Magnatens hasardspel hade i början lyckats bättre, än vid slutet, eller vid den tid då vår berättelse infaller. Allmogen, som ofta pröfvar långsamt men säkert, hade slutligen tyckt sig finna, att den mäktige herrn på Stora Wibo (så kallades lagmannens egendom) icke just alltid bekände det prunkande valspråk, som han förde i skölden, utan hade, såsom bönderne sins emellan yttrade: en räf eller två bakom hvardera örat. Och allt som svansarne stucko fram, slöto de sjelfständige odalmännen sig tillsammans, bildande ett eget parti, att, som de fven sade, blifva män för sig sjelfva. Något öfver en half mil från Stora Wibo, vid sluttningen af en gräsbekransad kulle, genomskuren af ett mindre vattenfall, framskymtade mellan den konstgjorda öppningen af lummig al och björk det täcka Marietorp, der ställets egare, f. d. riksdagsmannen Jonas Höög, framlefde sitt patriarkaliska lif, en föresyn för sitt stånd, ett prakt-exemplar af den fria, redliga, bergfasta svenska odalmannen. Emellan de båda grannarne rådde just ingen serdeles harmoni, förmodligen deraf, att den ritta harmonien ej låter sig uppblanda med falska toner. Bondens blick hade, lik ett tveeggadt svärd, trängt sig igenom herremannens innersta tankar och funnit deras djup smutsigt och vedervärdigt. En sådan granskare, och dertill så nära, kunde ej heller behaga lagmannen; men som den sednare fruktade för bondens anseende bland ståndsbröderne, måste han finna sig uti det nödvändighetsarbetet att vid alla