Aftonbladet – 8 december 1846, sida 2

,Uppmanad af herr lagmannen, svarade den utpekade, att yttra min öfvertygelse angående let föreslagna köpet af ett orgelverk för Ölanla kyrka, får jag uppriktigt tillstå: att jag länse önskat få höra en sådan fråga väckt at vår iktade och älskade själasörj. re. Deremot har jag några anmärkningar att göra mot herr lagmannens inkast, hvilka jag i min enfald tycker iro nog haltande i sak, huru prunkande de kunna synas i sin utstyrsel af lockande ord. Han har sagt: att kyrkan ej behö:ver sång eller måleri eller något handtag af de vackra konsterna, för att uppylla sin bestämmelse. Jag rstår ej att döma häröfver. Jag tror dock, all allt, som i mer ell:r mindre grad bidrager all höja och rena våra begrepp, är att anse som elt kyrkans hjelpmedel och således der bör hafva ett hem. Skälet att vi långliga tider bärsat oss utan orgelverk, skulle ju äfven blifva ett skäl alt icke uppbygga fattigeller arbetshus? Låt mig omtala en händelse, mina vänner. Under det jag vistades vid riksdagen i Stockholm, satt på ett af dervarande tukthus en förbrytare, med hvilken man, ej kunde få någon bugt, oaktadt man hade halva bevis på att broltslingen begått den grofva ogerningen att ha!va mördat sin hustru och sina små barn. En afton förde man fången i kyrkan, och der ställdes han ensam midt i den djupa gånsen; och nu begynte en fångpredikant att slunsa de bitiraste förebr åelser mot mördaren; upprullande i djerfva liknelser den brottsliges blodhb stänkta gerningar — dock detta öppnade ej fångens hjerta. Det blef kallt och halfdödt. Men bäst som predikanten talade, sjönk solen