Aftonbladet – 8 december 1846, sida 1

KARA 48 BOREALIS TR TURAS fr RASA AASE AAA liknöjdhetens vindflägt andas kyla på de;s ömtåliga blomkalk. Ett af de säkraste tecken på civilisationens framgång i vårt tidechvarf är ofelbart den associationsanda, som med hvar dag gör sig alltmer och mr gällande inom ett och hvart samhälle, der menniskovärdet erkännes och rättsbegreppet lår utbilda sig fr.tt. Ty, hvad är isoleringsbegär, om ej en den bittraste frukt af ofördragsamhet, högfärd, misstänksamhet, egoism eller annat invärtes lyte? All ren och upphöjd strä:van måste förnämnligast utgå derpå att sammanbinda mensklighetens vigtigaste intressen till ett hufvudsy:te a skönaste slag — kärlek inbördes. Denna är det som öppnar vyerna omkring och öfver oss, och låter Oss boppas på öfverseende, den kanske mest behöfliga at alla hoppets nådegå vor. Jag talade nyss om en theater för philantropiska skådespel. Måtte man icke missförstå mig. Jag vill med en sådan liknelse endast beteckna det allmännare deltagandet för en lidande nästa, ett deltagande, hvilket, särdeles på det sista tiotalet år, så märkbart och karakteristiskt låtit förnimma sig inom vårt lilla och fattiga samhälle. Att jag härvid skämtsamt förliknat sjelfva philantroperne vid aktörer, de der många icke begripa sin roll, må icke upptagas annorlunda, än såsom förhållandet verkeligen är, neml. att åtskillige uppträda med sina barmhertighetsverk, mera för ait synas, än al bogär till det goda; och att ännu flera visserligen ditkallas just af samma hegi utan att göra sig reda för ändamålser sättet att genomdrifva det vackra uppsåtet, och