Aftonbladet – 5 december 1846, sida 2

Raoul betraktade henne några ögonblick med ett uttryck af stum beundran. Sedan tryckte ban henne ånyo till sitt bröst, ropande med en af sinnesrörelse bruten röst: — Om jag älskar dig!... Mina vinnerl... bon frågar om jag älskar henne! — Men hvem skall förklara för mig... — Jag har ju redan nämnt att Eimond skall göra det. Han skall i afton hafva tvenne förlåte!ser att u:bedja af dig... Den ena för mig... Och Raoul tillade saktare: — Den andra för honom sjelf. ; På dessa orden följde en lång tystnad. Samma förvåning stod att läsa i Marthes och Hötenses anletsdrag, endast med den skilnaden att den unga fl-ekan gerna och villigt hade afstått från några närmare uppysningar, medan den goda gumman utstod hela ångsten hos dessa ifriga och passionerade läsare, som, då de äro färdiga att med sin bjelte nalkas målet, finna romanens sista bad nedfläckadt af blöck, eller sönderrifvet. Etienn, som såg hur hon pinades, tyckte bästa medlet, stt komma henne till hjelp, vara att direkte tilltala henne. — Nå väl, mamsell Marthe! ropade han: Hvad var det jag sade? ... Sådana der upplösningar tycker Jag om. — Sådana upplösningar, som ni tillställer, varade den gsml:, brådskande; ty jag slår va alt... 7 — Tyst!... tystl... bad Gobert med en åtbörd af blygsamhet. Sökom ej att förklara händelserna, när de så väl förkara sig sjelfva. Och nu mina vänner har jag, som sakerna nu stå och i den sinnesförfattning vi alla åro, ett förslag att göra er... ett ganska vigtigt förslag. — Och hvilket då? — hvilket då? Och vil aenna fråga, som på en gång uttalades al alla d2 närvarande, trängdes de omkring Etienne, som antog en bögtidlig ställning och, i det han mycket allvarligt stödde hufvudet mot båda händerna, åtnöjde sig med att i hemlighetsfull och förtrolig toa yttra: — Låtom oss gå till middagsbordet! SLU