till parken. Ni behölver en sekundant — jag kom ju lagom nu för att tjena er såsom sådan. Om kapten de G:stine hade talat, hade ban baft svårt att återhålla sina tårar. En böjning på hufvudet var således hans hela svar, hvarefter Etienne och ban lemnade rumme. Några minuter sednare företedde det ruin, der nyssnämndo uppträde tilldragit rig, ett i sannnz ovanligt skådespal. Marthe oc ; Hortense träsgde sig tätt intill Jules, en på hvardera sidan om honom och begärde, i de mest enträgna ordalag, förklarirgar, dem han syntes ganska böjd att gifva dem, men af hvilka så väl gum man som den unga fl ckan knappast förstodo et ord, emedan han gjorde sig ett nöje af attreta deras nyfikenhet, utan att sedan vilja fullt omligt tillfredsställa den. Öfver hufvud taget och utan att detsljera nigo:, försäkrade dock Jule: att allt skulle gå bra och att med någorlunda tillbjelp a god vija exa hvar skulle kusna fir na sig lycklig, eller åtminstone någorlunda tillfreds med den af ödet bestämda lotten. Hortense, som i första rummet tänkte på sin kärlek till R:oul, viste icke buru bon skulle kunma för-ona sin tillkommande lycka med der lugna undergifvenhe!t, som stod att lisa på Jule ansigte. Hvad Marthe angick, hade hon, som var van vid de bodga upplösnivgarna af hennes älsklingsromaner, svårt att komma ifrån den tankea, att buset Maynard var hemfallet åt nigon stor olycka. Hon hade ju sett Raoul gå öfver gården med ett pr pistoler och tvenns värjor; och skul!e hon väl driva sin lättrogenhet ända derhän att trga sådana anstalter för förberedelser till fred? Inedliertid kom gumman att händesevis n.lkas fönstret, hvarvid hon uropade: — Heliga jungfru!... J2g börjar tro, att kerr Jules har rätt. Der komma ja våra tre vänner, hållande hvarandra under armen. De kommo. Hortense lo, p emo: dem. Raoul toz henne i sina armar, under det ban frin djupet af sitt bröst uttalade dessa ord, som tycktes lindra bans nyss erferna djupa smärta. — Mia älskade!... min maka! — År det sannt? .., älskar du mig ännu? ropade Hortensa.