Aftonbladet – 5 december 1846, sida 1

hvad du icke torde veta, eller hvad du må-! hända torde bafva glömt, och hvarom jag nu går stt erinra dig, är att det är nödigt att vi göra slut på allt detta — och att vi skola slåss. — En duell! — en duell mellan oss, Raoul. — det är omöjligt. — Omöjligt! och hvarföre det? — O nöjligt för dig, som, under hela din lifstid kanske, spelat rollen af förförare, utan att någonsin lira känna farorna och olägenbeterna af denna roll. — Nå väl, min herre! — galanteriets och kärlekens område är lika med hafvet, hvilket ni så väl känner: — en klippa döljer sig der, hvarest ytan är jemn och klar som himlen. — Det är icke nog med att öka sina skulder — man måste äfven, så vida man är hederlig karl, en gång kunna betala dem, huru länge det än drar ut på tiden. Det skulle i sanning vara alltför beqvämt om det funnes priviligerade brott, för hvilka man ständigt ginge ostraffad. — Nej, mina herrar förförare! lika ofta som j med edra läppar uttalen ordet kärlek, lika ofta måsten j föra handen till värjfästet. — Ar du redo? — Jag har sagt, Raou!, att jag aldrig slåss med dig. o— Såå... Har du icke mod, annat ön i fråga om nedrigheter? Är du feg, då det är fråga om döden? Edmond hade beslutat att ligga bind på sig. fan svarade således med ssktmod: — Rsovul, jag skall efterkomma din önskan. — Är detta nog? Fordrar du något mera? — Uppgör sjelf vitkoren för vår strid, och jag skall foga mig derefter. Jag skall försvara mig som jag bör. Befall! — Jag lemnar dig tid att skrifva några rader — tid att gå och hemta vapen — och sedan går jag att hemta dig i parken. — Jag skall vara der före dig. På denna bäftiga skakving skulle naturligivi