Aftonbladet – 5 december 1846, sida 1

traf och en piskas häftiga smällande. Fattad af en aning, för hvilken han ej förmådde göra sig redo, rusar han till fönstret och ser ctt af damm öfverhöljdt åkdon hestiyt svinga in på gården. Det är lätt att finna, vid åsynen af dessa starka och modiga djur, som draga en litt men ful bondvagn, att det var ett i brådskan anskaffadt fordon, hvars enda förtjenst var att kunna tillredsställa otåligbeten hos en resande, för hvilken allt är godt, endast han i rättan tid anlinder till sitt bestämda mål. Ianan ännu detta åkdon bunnit riktigt stanna, hade Jules för sig sjelf balfhögt uttalat Etiennes namn. Ja, det var verklicen han, som, öfverhöljd af dam, hoppade ur vagnen ned på gården och derifrån ilade uppför trappan. os Min far: ropade Ju!es, sprinzande efter kaptenen, som redan lemnade rummet. Förlåt! ... förlåt!... men om ni har medlidande med min ånger, så bespara er den grymma lotten att råka i den häftigaste förtvifl.n! Gå icke... gå ännu icke ti!l detta rhöte! — Raoul väntar mig, har jaz sagt, — Se så... släpp mig fram! — Af nåd och brmhertighet, min far!... en minut!... en enda minut!... Låt mig få tå och vakta er här, tills jag fått tala vid den mannen, som ni straxt på ögonblicket skall se intråda!... Sedan... sedan!... jag svär derpå vid mitt lif, vid min salighet . .. sedan skall jag, ehuru mycket denna upp ffring kan kosta mig, ej qvarbålla er längre. Och utan att gifva fadren tid att svara, ilåde Jules til salsdörren, på hvars tröskel E:ienne Gobert redm visade sig. Denne sträckte sin famn emot Ju!es och var just i begrepp stt ytira något, då Jue; skyndade att förekomma Ihonom och att åligga honom tystnad, i det han Iropade: . — Herr Gobert! säg icke ett ord förrän ni hört-mig! Hurudan än den nyhet må vär, som ni har att förkynna, den må vara ond.