Aftonbladet – 5 december 1846, sida 1

en lång och svår domning följa. Edmond, som! nu blifvit allena, bibehöll under flera sekunder: den ställning af nedslagenhet och dvala, hvari en menniska befinner sig då hon bifvit träffad! af elektriciteten. Blodet cirkulerade icke mer uti hans ådrer — hans tankar blefvo orediga — hans hjerta isades. Han frågade sig sjelf om det verkligen var Raoul, som låtit de för-! färliga orden genljuda för havs öron, nemligen orden feghet, vanära, duell. H:n kände nu, att en oöfverstiglig Mur hade rest sig emellan honom och Raoul, eburu han hittills boppats att gerom sin försigtighet och sin tystlåtenhet kucna afbålla denne från upptäckandet af rätta sammanhanget och sålunda rädda deras heliga vänskap ur skeppsbrottet. I detta ögonblick uppgick ett hastigt ljus in om honom. Han erinrads sig, ord för ord, de be-ynnerliga frågor och de hastiga svar, som Raoul nyss hade uttalat och då han öfvervägde alltsammans, insåg ban att Jules, uan att vilja eller ens veta det, varit orsaken till allt det onda. I detsamma inträdde Jules. Men Edmonds bröst var så beklämdt och bans hjerta så fullt, att han, eburu han fann sonen förtjena förebråelser, icke genast förmådde uttala dem. Jules, som ej visste buru han skulle tolka fadrens tystnad och synbara bryderi, beslöt att sjelf gå en afgörande förktaring till mötes, och yttrade således: o— Nå, min far? o— Du gör mög frågor, sade Edmond; — tänk snarare på att besvara mina. — Du var här i morse? — Ja, jag var här. — I hvad ändamål? — I ändamål att af en fremmande begära det beskydd, som min egen far nekar mig anhålla hos en vän, .som är ingenting för mig; om den sälltet, för hvilken jag ville tzoka den fallen, som år. all för mig. i j i