Aftonbladet – 4 december 1846, sida 1

— Nå... bar du icke förstått mig? frågade Raou!. . o— Förlåt mig, herre... jag har förstått mycket väl... men... det är så att... oo Hvad är det då? ... hvad menar du? — Ursäkta mig, herre... vi visste icke att ... att ni önskade vara ensam... Mamsell Hortense har givit mig det uppdraget att å hennes vägnar anbålla om ett ögonblicks samtal. — Hon!... Hortense!... nej!... hon, mindre än någon annan. Martbe, gå och säg henne att det icke går an... Uppfinn ett skäl... uppdikta någon förevändning ... allt hvad du vill; men — jag säger dig... jag upprepar för dig, det jag icke vill, icke kan taga emot Hortense. Mar:he kastade en förstulen blick åt dörren och mumlade, i det hon med finiret vidrörde Maynards arm: — Herre, här är hon! Och nu skyndade gumman ut, för att uadvika honom. Den unga flickan, som var mera modig, förlorade ce sin fatining. Hon framgick, sakta men beslutsam!. Medvetandet af. hennes o:kuld uppehöll henne. Hon var stark, derföre att bon var ren, och ingenting i verlden skulle hafva förmått henne att nu gå ett steg tillbaka. Hon tyckte sig vara skyldig sig sjelf att skaffa sig upplysning i detta mörker. Hennes beslut i den vägen var oryggligt. U.an tvifvel verkade denna beslutsamhet äfver på Raoul; ty, i trotsaf hans fasta föresats att undvika all slags förklaring mel Hortense, sökte han nu iatet medel att undvika den. Tvärtom erfor han, då han befann sig så nära henne, en af dessahastiga sinuesröreser, som, i det de bemäktiga sig själen, förlama alla kroppens rörelser och lägga band på viljan. Hin hade velat fly, men stod dock liksom fastspikad på stället.