Aftonbladet – 4 december 1846, sida 1

värda förändring... Huru kan ni förakta mig Mig: som vördar er som en far? Huru kan pi hata mig, Raoul... ni, som lärt mig att älska er? — O, så var tyst!... var tyst! ropade Raoul, tryckande båda händerna mot sin panna. — Jag besvär er, Razul.:. gif mig ett ord, ett enda ord till upplysning. — Hortense... bed mig heldre tiga!... bed mg dölja för dig huru allt hänger tillsammans. I alt detta, ser du, är ingenting klart, ingenting säkert, mer än det att vi måste skiljas, skiljas för alltid. — Ni vill icke upp!ysa mig... ni döljer sanningen för mig... Men jag... jag skall utforska dep, mot er vilja. Låt se!... hvad kan det vara? ... Ack, nu har jag dei!... Nibar er.illit några olycksbringande uasderrättelser från Par:s... Ni bar insatt allt hvad ni eger hos en oredlig bankir... Han har rymt... han har medtagit alt... Ni är kanske ruinesad!... Ruineraå!... ja! jal... så är datt... Ni saqe mig ofta att det skulle bli er största glädje att se mig grann och afundad at snira qvinvor... Nå — emedan detta hopp nu är försvunnet, har ni kanske trott att... Ack! visste ni då icke, att den s!ackirs Hortense älskar er och att om någonting i Verldea skul e kunna öka hennes bärlek, så vore det att se er fatiig och olycklig. Och under hänföralzen afsin känsla hade det stackars barnet smugit sig intill Raoul och fattat hans hand. Men af en inre rörelse, den man bättre kan uppfat:a än beskrifva, ryckte bin sig ifrån hecne med et slags fasa. — Jag bedrog mig, utbrist Hortense vid denna oörmodade åtbörd. Raou!, ni hyser an sky för mig!... -Hvrad har jag då gjori?... Had har man sagt om mig?... Har man sökt ingilfva er några tvivelsmål om mir kär. lek? ... Det finnsså många elaka Kenniskor.,