Aftonbladet – 4 december 1846, sida 1

Hvad var det egentligen som låg på djupet af alla hans våldsamma sinnesrörelser? Var det hat eller kärlek ?... Ack, han visste det ju icke sjelf... Han kände icke igen sitt hjerta. — Herr Raoul, började Hortense med stadig röst, ehuru den röjde en djup rörelse. -Det behagade er att skänka mig en sällhet, den jag, i min egen inbillning, aldrig skulle vågat lärka mig... Det har likaledes behagat er att beröfva mig den. Jag har ej rätt att beklaga mig deröfver. Man kan ju med ena banden återtaga hvad man gifvit med d-n andra. En välgörare har, i det hänseendet, fullkomlig frihet. Litom oss således gå till något annat: låtom Oss: .— Hortense, anklaga mig icke... jag..— Jag anklagar er icke; min herre; jag enlast berättar. Det tillhör icke mig att döma öfver edra handlingar. Hinder, hvilkas beskafenhet jag icke känner, hafva gjort vår föreling omöjlig ... Det är godt och väll :Inagening hindrade er att slita ett band, som ni sjelf å egen hand knutit... Men ni-har fordrat tt jag skulle knyta ett annat band... och så ång! sträcker sig icke er makt. Om jag rätt kall begripa ett af er undertecknadt bref, hvars anehåll jag ej kunde fatta, förrän jag många sånger geaomläst detsamma, så har herr Jules le Gastine anhå!lit om min hand. Detta nya siftermålsförslag kan icke gå i fullbordan utan nitt samtycke och detta samtycke ger jag allrig. Denna förklaring gjorde på Raoul en dubvel verkan, både af förvåning och tillfredsstälelse. Hortense begrep, naturligtvis, icke mer wa förvåningen, och fortor med mera värma n förut. — Ja, jag vägrar bestämdt. Jules älskar nig uppriktigt, det vet jag. Jag har åtmintone all anledning att tro det. Hans vänskap, ans deltagande, hans tillgifvenhet för mig,