Aftonbladet – 3 december 1846, sida 2

krappast trampat på gångstigen, som ledde till srafven ... Data var redan för mycket. — Han frågade sig sjeif hvarföre han var rörd och hvarföre han sakta hviskade namnet Henrieite. Då kom en annan fråga, visserligen sen, men dock ganska befallande, att väcka hans slumrande sinnen. Hvad hade väl hins raser: och hans Lörmnd att göra uti denna helgedom der en beständig, orubblig frid är ridande? — Gir mean in på det vigda området, för att uttala en förbannelse, eller går man derifrån utsn att hafva bed? — Hvad skulle ban då göra der? — Hvarken förbannelser eller börer gingo öfver hans läppar. Hen spärrade upp ögonen... han lyssnade. Allt var stilla... allt sof. Då först begrep han att bans känslosvall var någonting oförenligt med denna heliga frid... han förstod att han icke här skulle finna något genjud för sin smärta eller för sin vrede, och att döden har ett majestät, som man ej kan förolämpa utan tl biekna. Sansningen återkom således för boaorm, men det var en sansning full af gudsfruktan och ånger. Med blygsel öfver sig sjelf återvände han till staden, och under denna skyndsamma vandrin;, som mera likzade en flykt undan förföljeise och samvetsqval, blickade han ingen enda gång tilbaka. TREDJE DAGEN. SJUNDE KAPITLET. Denna andra natt hade icke varit mindre orolig än den föregående. Icke en enda afalla de villfarelser, com fått magt med inznevånarne