Aftonbladet – 3 december 1846, sida 1

— Nej, nej; fortfar, kästa Martbe. Tala med mig om min sällhet; tala om mitt gifterrsål!... Mellan dessa båda ord är en föreningslänk, som ingen tid och ingen glömska kan bryta... Ack, jag ver kär... kär som en tok. Henriette bade en syster, Jika vacker som hon, men jag föredrog Hearielte. Om hon egt tusen medtäflerskor, alla lika vackra, alla Lika rika, hade jag deck sagt till mig sjelf: — dat är Henriette som jag älskar... hon och in en aunan skall bli min maka. Kan man väl gifva namn af kärlek åt den känsla jag byste för henne? — Nej, den dyrkan man egnar Gud, den tillbedjan man hyser för englarna, kan icke vara mera blind och tillika mera ren. Jag älskade Henriette mel heta dårskapens hänförelse, med hela fö nuftets kallbodighet. Den dager, då jag forde benne till altaret, var det högtid i Havre högtid i milt hjerta, högtid öfverallt... Jag var i ea verklig yrsel. — Och åtta dagar derefter, då jag med henne spatserade på vallen — huru många lyckönsknisgar, hvad många grannlåter fick j2g icke höra, och buru svällde icke mitt bjeti af stolthet!... Marthe... var väl detta en verklig triumf? ... Låg det icke ngo ölverdrit, något smicker uader alla de vilklingande orden? — Hsal sade man om Henriette, då jag vände ryggea tvll?... Vet du det?... Hirle du det?... Hvad tänkte du sjelf om henne?... Marthe, svara mig! — Jag, berr Raoul, svarade Marthe upprörd; jag tänkte att fru Henriette var dea bästa och fuilkomligaste af alla hustrur. — Och tror du väl, Marte, att alla, på den tiden, tänkte som du?