Aftonbladet – 2 december 1846, sida 2

Men en oförmodad blixt skulle förstöra äfven lenna enda och sista gladje. Rasul höll biletten i handen och... liksom hade hans blick Då en gång blifvit skum, närmade han biljetten ill lampan och låste och läste om igen, med en ihärdighet, hvars hemska betydeise kan sjelf! innu icke begrep. Hvad var det för. en obestiplig, oemotståndlig makt, som dessa oförargga rader utöfvade på honomy så att han omöjigen kunde värda sina ögon ifrån dem?... Hvarföre darrade papperet i hans hand? Hvarfrån denna min af bäpnad, hvarunder hans ansigte tycktes petrificera sig? Raou!t kunde icke sjelf reda allt detta. Han led, han darrade, vida mer än han för en stund sedan led och darrade, men han förmådde icke sjelf förklara hvarifrån denna ökade smärta, denna tilltagånde nervskakning härledde sig. Alit hvad h:n kunde förstå, allt hvad han kunde reda ur detta formlösa kaos, var att sjelfva vänskapen fös Edmond började blifva honom misstänkt; art han :cke längre trodde på derna så rena tillgifvenhet, att vännens ömmaste bedyranden ru mera förekommo bhoaom såsom idel osanniugar. Då reste han sig hastigt upp cch utan att göra sig sjelf redo för hvsd han företog, utan att vilja det, utan att veta det, drog ban vpp sin plånbok, öppnade den, framtog ett papper, som han uppvecklade och kastade på detsamma en blick... endast en förstulenp, en half blick . .. en blick tull af skygghet och fruktan.... Det ör gjordt!... Handstilen är en och samma. — Det, hvarom instinkten endast svagt upplyste bozom, bar nu blivit klart, pitagligt, oåterkal